Årets kock

Vem vann? Jo, tommy myllinäki!

Årets Kock

SM i professionell matlagning pågår för fullt. Bara hemma en sväng och pustar ut. Ärligt talat är jag rätt ointresserad av spektaklet eftersom jag själv är renons på tävlingsinstinkt och därför inte förstår mig på tävlingar på blodigt allvar. (Jag är en pinsamt usel förlorare och en ännu sämre vinnare. Därför nöjer jag mig med att arrangera lite fjant-tävlingar här på bloggen.) Och jag blir alltmer less på snofsmat som kostar mer än den smakar.
Skälet till att jag håller mig i faggorna är (förutom gratis mat och fylle - jag är ju notoriskt snål) att jag gillar att nudla med alla andra matmänniskor på en gång. De flesta är supertrevliga. Och när det är gratisfylle med i bilden brukar mycket pikant skvaller både förmedlas och rent av uppstå. Ett år i min ungdom orsakade jag den i särklass största skandalen.
Extra roligt är det att valla runt lovande nykomlingar som Gitto . Men för att hon inte ska tro att hon är något presenterar jag henne som min hamster. Så tänk er för innan ni försöker tjata er med nästa år.
Och för er insatta kan jag meddela att hon nu är presenterad för Jan Hedh.
Och för er som efterlyser genusperspektiv publicerar jag en krönika om köksmaktsordningen i morgon.

Metablogg med recept

Ibland måste det helt enkelt få gå undan lite. Lite smulad feta är naturligtvis suberbt i salladen. Men det kunde du ju räkna ut själv.

Enkel svartögd bönsallad
1 burk black eye-bönor1 1/2 msk olivolja
2 msk finhackad pimento/piquillo/rostad paprika (finns på burk)
2 msk grovhackad persilja
1/2 tsk torkad mynta
2/3 tsk finrivet citronskal
1 msk pressad citron
1 nypa socker
1 msk finhackad rödlök
salt, nymalen svartpeppar

1. Skölj bönorna noga i kallt vatten och lkåt dem rinna av i durkslag. Blanda alla ingredienser (smula myntan) och låt samla smak i minst en kvart före servering.

På Bloggfronten: En av de tidigaste bloggarna Gastronomen har tagit timeout. Jag är tyvärr notoriskt ointresserad av allt som bubblar (tycker att det gör ont i munnen!), men det är en mycket ambitiös blogg. Hoppas att han kommer tillbaka. Om ni undrar varför Gitto är så tyst så beror det på att hon häckar här hos mig på Hornstull i väntan på morgondagens spektakel. Flera bloggare har bjudits in på årets evenemang av de trendkänsliga arrangörerna.
Från avdelningen skryt och skräpp kan meddelas att jag vunnit en burk äppelmos. Och från avdelningen självrannsakan upplyses att Pia ach K var långt före mig med sina analyser av en bologneses nödvändiga ingredienser.

Observation

Det spelar ingen roll att smulorna i sängen kommer från paximadia och inte från skorpor. Det kanske låter bättre men är lika irriterande.

Storstädning

Jag fick spel av att försöka välja mellan vilka matbloggar som skulle stå till höger. De är så bra allihop, på så olika vis. Nu får alla stå på en och samma lista med lite utförligare presentationer.
Enjoy!

För övrigt ...

... åt jag en mycket god köttfärssås hos kalenderdrottningen Lotten och den djefla Olle igår. Sällskapet var ännu bättre än såsen. Elva personer runt matbordet är vardagsmat i denna utökade storfamilj.
Konversationen var som en smärre hypertext med minst tre ämnen och fyra utvikningar igång samtidigt. Och fort gick det. Min morbror har för övrigt klått Lottens pappa i pingis. Fråga inte hur vi kom in på det. Det var första gången jag träffade Lotten trots att vi känt varandra i många år.

Tävling: Bolognese i våra hjärtan

Eftersom intreset var så stort för bolognese utlyser jag en tävling. Publicera recept/beskrivning på era bloggar och länka hit så länkar jag till er vartefter de kommer in. Om ni inte har en blogg publicerar jag gärna receptet på vär blogg. Ni får vara anonyma om ni vill.
Observera att detta inte är någon tävling i med den utmärkta, barnvänliga svenska köttfärssåsen, en genialisk snabbvariant på bolognese. Vi kanske kör en tävling på den också sen. Edit: Har tänkt om. Jag gör två klasser. En för svensk snabblagad sås samt olika kreativa varianter (fiffighet och enkelhet premieras) och en för långkokta nördsåser. Vegetariska varianter välkomnas. Glöm inte meddela vilken klass ni vill ställa upp i.
De fem bästa recepten går till final och lags upp i vårt kök. Av er (om ni vill) eller av oss. Jag utser Johan till domare. Han är mycket kräsnare än jag. Kanske blir det en jury också.
Vi har inget mot krångliga recept men krångligheterna måste ge utdelning i bra smak. Receptet behöver inte vara helt autentiskt.
Jag håller på att ragga upp ett fint pris (Nej, jag är inte betald av något företag för att göra detta.)
Tävlingstid: Ehem, en månad kanske? Så att vi hinner laga varandras varianter och hissa och dissa dem.

Sista anmälningssatum: 10 februari

Bolognesenördar:Jessika
Sara på Storbacken
Peblin
Fredrik
Kanske din bror
Folkets mat
Matochpolitik
Anna-Evas poetiska
Karins raffinerade
Jojjes från Piemonte
En synnerligen gastronomisk sås
Bendels påstått onördiga

Svensk köttfärssås (fri stil):
Äta bör man ...
Veganvrak
Eko-Robert
Jens mormors
Sofias lagom barnvänliga
Gittos vilda
Annes långsjudna
Berkas med wiskypinne
Patriks gräddiga med salsicca
Kinnas med fin bismak
Minimalism i sin prydno
Livs vegansås

Peblin: Resurrection

Darling Peblin "är på det" igen, som vi säger i Skåne. Vad har ni för knep för att få till den bästa köttfärssåsen/bolognesen?

Mer från Möllan: Kul för en hemul

Knusperskinn, glänsande fettrand och smältande mörhet. Spädgris hos Mladen på Malmö Kötthandel kan och bör inte motstås. Kära Hemul, sådan grisspis bjuds bara på lördagar. Men du ska få lite fler uppslag eftersom du frågade så snällt. Fråga efter den hemliga Lutenican som står bakom de andra. Inte den som kallas "Lisas sås" (köp den också, förresten!) utan en knallröd med rostad paprika. Oslagbar! Passa på att köpa serbisk dunkelgrön, högoktanig pumpafröolja och kallrökt svensk entrecote också. Bondkorven är en vinnare och om du planerat in en härlig fylla närmaste tiden kan du i förebyggande syfte bunkra med en burk fileki, ragu på komage. Bästa bakfylleboten enligt en mångfald källor. Om de har sin lagrade kaymak — slå till med blixtens hastighet.
På allt bättre Tehran Livs hittade jag ovanlig god zereshk. (Recept här.)Undvik däremot deras fetakräm som stinker av vitlökspulver.
Paximadia från Egeisk import är ett måste. På samma ställe köper du dina oliver och feta om du är smart. Vaia och Sarantis har också en hyvens olivolja och om de har några filobakverk kavar bör du ladda upp med ett gäng.
På Möllans ost kan man inte bara gosa med Jonas lillebror utan också köpa de bästa getostarna i Sverige. Och i de kinesiska butikerna kan jag inte räkna upp allt du måste ha.
Tja, det var vara lite tips för Möllevångstorget. Själv blev jag tvungen att investera i en dragkärra för att få hem allt.

Vi är alla sagolängtande barn

Isobel skriver bra om vårt behov av banala berättelser som berör.
Jag jobbar just nu frenetiskt på att få till ett aldrig så litet triangeldrama mellan soja, vitlök och ingefära i min nästa bok.

Vinnare korad

Visst var det wolfberries (kinesiskt bocktörne). Underbara Spacebabe tjatade sig till segern (och var bäst). Jag tycker att de små röda bären smakar som hallonkola (ni vet såna där femöres), nypon, russin och torkade tomater. Och här hittar ni ett recept.

Utmaningen: Vardagsfeminism

Vi började gräla lite. Åh, det var inte särskilt blodigt. Vi tittade på Little Britain och jag sade något slött sarkastiskt om att man elegant löst problemet med kvinnor som tog plats genom att låta kvinnorollerna spelas av män. Vi grälade förstrött vidare tills min värd (låt oss kalla honom B eftersom han heter Bernt) erkände att han aldrig läste böcker av kvinnor. Vi slöt en pakt. Jag lovade att läsa fem böcker på raken av Slas (betänk attt jag druckit vaniljcosmo). B lovade att läsa tio skönlitterära böcker på raken av kvinnor. B är cool. Lästips kommer. Nå, manliga läsare, ställer ni upp?
Jag skickar utmaningen vidare till vasse Olle, söte K, gästfrie Björn och storebror Andreas.
Och Herr Bergh, när jag nu är i farten. Och sen, när jag tänker på det, utmanar jag herr B i Lund också, hans resonemang om att det var stötande politiskt korrekt att det var för mycket svarta och kvinnor som snodde mansroller i senaste Bondfilmen var det muggigaste jag hört sen jag flyttat från Lund. (När kvinnoroller snos av män i spex efter spex efter spex är det gubevars hur dråpligt som helst. Och alla som opponerar sig är partypajare utan humor. )
Tio på raken, mina herrar!
I sammanhanget måste nämnas att mitt värdpars gemensamma bokhylla till 90% bestod av manliga författare. (Jag ska kika igenom min egen. ) De blev lite upprörda själva när de insåg att så var fallet.
Hävda bara inte att kvinnliga författare jobbar på samma villkor som manliga innan ni inventerat er egen bokhylla. Även om ni räknar bort "klassikerna" är sannolikheten stor att det resultatet blir pinsamt.

Rekommenderas!

För alla er som inte har turen att bli inbjudna till Björn IRL rekommenderar jag att ni bums skakar samman hans goda vaniljcosmo hemma i era egna pörten. Jag vinglade lyckligt vidare.

Just nu på Möllevångstorget

Tyvärr är det inget fotoväder så ni får nöja er med information om mina senaste fynd. På Malmö Kötthandel har de tagit in lite nya kondimenter. Jag är nu den lyckliga ägaren till en ny typ av ajvarsläktingen Lutenica, just den här varianten av den serbiska grönsaksröran har fina sotflagor från rostad paprika och innehåller även tomat och lök. Dessutom åkte en burk chimchurri ner i kassen. Misstänker att det är en rätt dålig idé att försöka burka en sås som har fräcschör som sitt främsta kännetecken. Men testas måste den!Från Egeisk import kan meddelas att de åter har tagit in de omogna pistaschnötterna inkokta i sockerlag. En showstopper på middagen. Servera till vaniljglass eller fruktsallad och crème fraîche. Och idag blir det lunch på Asien för tredje dagen i rad. Igår blev det bland annat kycklinggryta med lök och citrongräs.

Surfa vidare!

Bloggen som har allt. Fosforescerande kålrabbi, etnoknäck och fantasy. Kvinnan bor dessutom i Malmö, det är så att man vill slå ihjäl henne.
Via Gitto.

Prisfest

Sveriges mest prisvärda förrätt hittar du på min favvokrog Asien på Ystadsgatan, Malmö. För ynka 28 bagis får du två sommarrullar med handpillade räkor och asiatiska örter. Samt en liten hemlagad hoisinsås att dippa i. Om du missar den friterade tofun i söt sojasås med limeblad är du rent ut sagt dum. Biffen i apelsin är en annan favorit nu när de mentala smaklökarna förbjuder mig att äta jätteräkor.
Snart stänger Lang och Ly luncherna för att koncentrera sig på kvällarna då de har vilda planer på en grill och räkfärslindade sockerrör. Bättre mat än så här får du inte för pengarna i Sverige.

Veckans matnörd: Tävling!

Att bara namnge denna förtjusande röda ingrediens är alldeles för lätt. Veckans matnörd blir den som bäst (inte nödvändigtvis först) prickar in vad den smakar. Extra plus för rätt namn och ännu fler för fyndiga användningsområden. Juryn är som vanligt mittaglig för mutor, smicker och uppvisat vitterhet.
Kort sagt: Kommentarsfältet är ert kära läsare!

PS. Jag har tyvärr sällan tid för att svara på personliga matfrågor per mejl och inte alltid heller i kommentarerna (men jag försöker!).. Risken finns att ni aldrig får svar. Och olösta problem minskar världsglädjen. Säkrare svar får ni i Tastelines frågelåda. Där svarar jag ungefär et par gånger i månaden på så många frågor jag hinner. Eller ställ frågorna rakt ut i kommentarerna så kanske någon annan mindre tidspressad matnörd svarar. Är det ett intressant ämne så kanske jag skriver ett inlägg om det någon gång i framtiden.

Gräsköttet

Jag kommer att göra en sammanställning av vilka som vill ha gräskött om några veckor. Tyvärr har vi absolut noll utrymme över i frysen så alla måste som anmäler sig måste vara beredda att hämta kött på Hornstull samma dag vi hämtar det. Eller skicka någon annan. Möjligtvis kan vi knöka in en del i kyl någon dag. Men ni får veta datum i god tid så att ni kan planera.
Vi kommer också beräkna pris för olika styckningsdetaljer. Tyvärr säljs bara hela lådor så vi får hitta någon modell att del upp köttet rättvist.
Beställning kommer att vara bindande och om ni bangar hemsöks ni intill femte led. Minst.
Så vänta med alla frågor tills jag lägger ut mer information om några veckor. Då tar jag även upp beställningarna.
Hälsningar från Malmö!

Gästbloggare:Rassami Hök Ljungberg

I början av januari fick jag äta sanslöst goda kakor hos goda vänner till Johan. Här är de!

Min absoluta favoritkaka när jag var liten, var den fyrkantigt, tornstaplade bordstabeln – den reste sig högt över de andra obligatoriska norska julkakorna som mor Monsen, fattigman (klenäter), smutteringer (konjakskransar) och julekake.

Det viktiga som barn när man åt den var att man först gnagde av den spröda degen runtomkring mandelmassan i mitten så man fick en mjuk och söt ’mask’ kvar att äta.
Egentligen är bordstabeln en fattigmanskaka för dem som inte hade råd med kranskekake. Bordstabeln serverades till jul, dop, begravning och biskopsbesök.
Det är en gammaldags kaka som numera inte bakas så ofta eftersom den kräver extra hänsyn. Under hela min barndom har jag sett min mor baka bordstabeln strax innan julafton med fönster och dörrar på vid gavel ut till vinterkylan för att det skulle vara tillräckligt kallt i köket så att inte degen smälte medan hon kavlade den. Förr i tiden hade man is i brödkaveln för att hålla degen kall och hanterbar.

Mamma Kinna’s norska bordstabel
1 ägg
1 msk vispgrädde
1 1/2 dl socker
vispas väldigt länge tills det är alldeles vitt och fluffigt
250 g saltat smör, rumsvarmt
röres mjukt innan det rörs ned i äggsmeten
250 g vetemjöl
vänds forsiktigt ned
Låt degen stå kallt över natten och vila
Kavla ut degen tunt och skär den i 4cm breda längder som läggs på en smord och mjölad plåt
200 g florsocker
200 g mald mandel
blandas
3-4 hårt vispade äggvitor
vänds försiktigt ned i mandelsmeten för att sedan spritsas (rekommenderar en riktig kaksprits, ingen tyg/kristyrsprits) i en lång rad i mitten av varje deg längd. Om mandelsmeten är för tjock för att spritsas kan man röra ut den med lite kallt vatten för att få rätt konsistens.
Gräddas ljusgula i 175°C, inte många minuter, precis bara tillräckligt för att bli spröda.

Framtidens kött är här

Jag är oerhört lycklig att min man är allergisk både mot pälsdjur och mot gräs. Under nyårshelgen läste han nämligen The Omnivore's Dilemma och meddelade sedan att hans högsta dröm, ja rent av kall, var att bli gräsbonde.
Som tur är kan man köpa sig till lycka. Därför undrar vi om det är fler personer som vill vara med och dela på en, eller ett par lådor Gräskött.
Det är dyrt. Men vi har råd att stötta en pilotverksamhet som står för allt vi tror på. Och det lär vara fantastiskt gott.
Intresseanmälan i kommentarerna nedan. Förhoppningsvis skriver Johan snart ett inlägg om sin passion som får er att anmäla er i parti och minut.

Malmölängtan

Nu borde jag suttit på tåget till Malmö, men halsviruset ilsknade till under natten och resulterade i skallbank och påtvingat sängläge. Men det går fler tåg. I morgon till exempel. Här lite tröstläsning om staden jag älskar. En bit ur en artikeel jag skrev för Magasinet Skåne.

Söt, lite rökigt aromatisk får aromen ofelbart munnen att vattnas— den har långsamt smugit sig in och blivit en naturlig del, en osynlig dimension av Malmös stadsbild. Kanske är vittringen allra starkast runt Möllevångstorget och Rosengård, men även runt Triangeln, Baltzarsgatan och vid Stadsbiblioteket kan du urskilja den tydligt — doften av spiskummin.
Ett simpelt kryddfrö har förmodligen betytt mer för integrationen i Malmö än någon politisk reform. Var fjärde Malmöbo är född utanför Sverige och vi kan debattera burkah, familjepolitik och hemspråksundervisning i oändlighet. Men spiskumminets makt är odiskutabel— det är det som gör Malmös mesta snabbmat — falafel, så god att den slukas även av inbitna köttätare och de ängsliga som i vanliga fall rynkar på näsan åt invandrad mat och kultur.
Smeten består av malda kikärter som kryddas med bland annat spiskummin, bikarbonat och lök och sedan friteras i het olja. Falaflarna sveps i ett varmt pitabröd med tomater, lök, syrad gurka med dragonsmak, stark röd sås och mild sesamsås.
En stor falafel som räcker till lunch kostar femton kronor. Till för något år sedan gick den på tio. Marginalerna är små, eller obefintliga, men ingen vågar höja till 20. Inte än. Alla sneglar på Falafel No 1 som med sina nio falafelhak är marknadsledande. Sju palestinska bröder driver kedjan och trillar falaflar enligt pappans hemliga recept som de lärde sig redan som barn i Libanon.
— Vi började med en liten vagn i Rosengård där vi bodde, där många lever på bidrag eller har låga löner. Vi var tvungna att vara billiga, förklarar Ibrahim Iskandarani, en av ägarna i i Falafel No 1.
Visst är det trevligt att kunna klara lunchen för en spottstyver; samtidigt innebär den ständiga prispressen att långväga matkulturer sällan får möjlighet att blomma ut på allvar. Massproduktion och billiga råvaror är ett måste för att ekvationen ska gå ihop. Den invandrade maten och kockarna slåss med priset där mer hemtama krögare har vapen som sofistikerad krogdesign och smarta lägen att ta till.

Kaffe med moralkaka

Alltså. Varje gång du köper kaffe är du med och avgör om sånt här ska förekomma. Personligen bryr jag mig mer om människor än tigrar. Men det ena behöver sannerligen inte utesluta det andra.
Det är inte rimligt att ha dåligt samvete för varenda kopp kaffe du dricker. Men försök att så ofta som möjligt välja ekologiskt och/eller rättvisemärkt.
För övrigt börjar jag på kurs för Rättvisemärkt den 14:de februari. Kanske något för dig som tröttnat på feng shui?
När det gäller choklad kan jag varmt rekommendera Green & Black som är stapelvara i vårt godisförråd. (Vissa nostalgiska inslag av Fazer Blå och en och annan elititisk Valrhona förekommer också.) Innan jag stiftade bekantskap med underbara Green & Black var jag ytterst skeptisk till eko-choklad. Inte minst deras smaksatta varianter är klockrena.

Förrätt med vårkänsla

På vintern blir ibland längtan efter vårliga grönsaker övermäktig. Här är ett enkelt recept som utnyttjar en impopulär grönsak: sellerin. Knepet är att skala sellerin med potatisskalare och sjuda den i kryddor. Välj riktigt fin och stunsig selleri. Prova gärna att koka morötter på samma vis och servera till kyckling eller fisk.
Lax med kryddkokt selleri
8 stänger fin blekselleri
200 g kallrökt lax
Kokspad:
2 dl kycklingbuljong
1 dl torrt vitt oekat vin
1 tsk krossade korianderfrön
1 tsk krossade fänkålsfrön
2 lagerblad
2 kvistar kraftig timjan
Till marinad:
1 tsk finstrimlat citronskal
1 msk presssad citron
1/2 tsk socker
1 1/2 msk fin olivolja, gärna Dauro
Svartpepparm gärna vietnamesisk
1. Skala bort det yttersta trådiga lagret på bleksellerin med potatisskalare. Skär den i fina stavar ca 7 cm långa.
2. Koka upp buljongen, vinet och kryddorna till kokspadet. Sjud sellerin tills den är mjuk men spänstig ca 4 minuter. Fiska upp och låt svalna. Det är bara trevligt om en del kryddfrön hänger med. Spara kokspadet till sås eller soppa.
3. Blanda selleristickorna med marinaden. Skär laxen i fina strimlor och arrangera små buntar på tallrikar. Vrid över svartpeppar från kvarnen.

Fint besök

Åh, min favorittevefotograf har varit och hälsat på! Och det bästa av allt: Mannen bloggar!
Det var faktiskt mycket Sven-Åkes förtjänst att jag vågade avancera från mobilen och investera i en "riktig" kamera.
Snart kommer jag våga mig på den dyra systemkameran som legat och dammat i åratal. Förra året fick den ett digitalt bakstycke men jag tyckte den var för läskig och åbäkig och vågade inte använda den. (Pinsam tjejattityd, jag veeeet.)
Eftersom jag ändå är inne på ämnet fotografer jag älskar, vill jag passa på att skicka er vidare till Daniel Hertzell som är en av mina största inspirationskällor. Inte minst för att han fått mig att inse att fotografering inte behöver vara på blodigt allvar utan kul, kul, kul. Det är också han som tar bilderna till min (och hans och Åses) nästa bok. Och han har tålmodigt försökt förklara för mig vad som är vackert ljus.
Är det någon mer än jag som är intresserad av en fotokurs med matinriktning?

Men se där!

Alla matkaravandeltagare minns man inte. Andra gör ... låt oss säga ett starkt intryck. Kerstin och Kerstin var några av mina mest levnadsglada och dynamiska deltagare någonsin. De passade på att uppleva Möllevångstorget i samband med sin årliga hösteskapad i Köpenhamn.
Kerstin B har fortfarande inofficiellt rekord i baklavaätning (14 på mindre än fem minuter). De fick på lika kort tid en varm och naturlig relation med stilige femtonårige Hamir på Arrams Livs. Jag tror att jag vid ett senare tillfälle skymtade Kerstin A i burkah utanför just Arrams Livs. Men ens ögon bedrar en så ofta.

Grön glädje

Säg "vegetarisk buffé" och se hur ett moln drar över mitt ansikte. Men hos soliga Seyhmus kommer alla mina fördomar på skam. Numera är hans underbara hak Krav-certifierat. Stödät nu och bli en lyckligare människa. Jag rekommenderar i synnerhet den lite rökiga aubergineröran med smulad feta och den starka tomatröran med bladpersilja. En pärla på Hornstull.

Fredagshäng

I morgon hänger vi på J&B mellan 17 och 19. Bergsunds strand 38. Special guest appearance av två små (förhoppningsvis) blivande matälskare.
Välkomna!

En lätt match

Fazer och Parrots spelade boll.
Fazer vann med 8-0.

Bloggeländet

En kvinna som är fast i bloggträsket.
Och en man som står vid kanten till avgrunden.

... and the winner is ...

Rätt svar på chilifrågan är alltså den chokladiga mulaton och ... eh, your guess is as good as mine. Jag hittade den nämligen i en zip-påse utan etikett. Med hjälp av era kluriga gissningar, kära internet och med försprånget att kunna smaka har jag nu ställt diagnosen California, torkad Anaheim. Den är oerhört lik New Mexico men mycket mildare. Skälet till att jag är säker på att det inte är New Mexico är att jag nog inte skulle köpt dem. Jag fick en överdos i Albuquerque, den notoriskt svårstavade stad där jag hade det tvivelaktiga nöjet att bo någon månad. Kanske är det fel chili, men juryns beslut går inte att överklaga.
Något påverkad av utsökt svartpepparleverans utser juryn nu K till vinnare, med Eva som god tvåa. (Hon var den enda som hade den goda smaken att berömma både fråga och foto.) Belöning dyker upp i högerkanten så småningom. Eva som inte har en blogg får själv välja vart jag ska länka i stället.

På förekommen anledning: Jag svarar alltså inte på matfrågor utom i Tastelines frågelåda tills min kokbok är klar. Det är fritt fram för andra matnördar att ta för sig i kommentarerna. Enjoy!

Midvinterföljetongen: Vanilj, del 3

Just när du trodde att mardrömmen var över ... Nu kommer en slutgiltig överdos vanilj:
Vaniljcolan kan ses som det slutgiltiga beviset på vaniljsmakens världsherravälde. Det stora vaniljuppsvinget började för ett drygt decennium sedan, samtidigt som comfort food fick ett uppsving i restaurangvärlden. Och snart skulle precis allt dofta vanilj. 1992 kom Thierry Muglers kioskvältare Angel, en parfym som skapades medvetet för att bli en klassiker snarare än en övergående fluga. För vem tröttnar väl på choklad, karamell och vanilj? Näst Chanel No 5 blev Angel under slutet av 90-talet den bästsäljande parfymen i det doftmedvetna Frankrike.
Parfymmakare har samma ryggradsinstinkt som krögare: det är omöjligt att få stammisar utan sötsaker på menyn. De matiga godisparfymerna bildade skola och kom att kallas gourmandparfymer eller figurativa parfymer. Coty gick hela vägen med sin mer renodlade Vanilla Fields 1993, men efter förra decenniets singeldoftsvåg är vaniljen nu tillbaka där den började; som en av många komponenater i doftbuketten, kompletterad med stramare komponenter. Många av de stora klassiska dofterna som Guerlains Shalimar från 1925 har vanilj i basen. Och succéaffärer som Lush utgör choklad- och vaniljdoftande paradis. Massageoljor, tvålar, schampon och lotioner erbjuder ett moraliskt oantastligt sätt att njuta av söta, förföriska aromer på ett helt kalorifritt vis genom att applicera dem perkutant.
Varför vanilj — vem tusan vill gå och lukta som en tallrik vaniljsås hur gott det än är? Är det inte en småsipp krydda som ju faktiskt har en historia som magtinktur? När grafiker talar om plain vanilla så handlar det om den jungfruligt orörda texten. Och vill en kvinna som använder Shalimar verkligen ha vaniljsex? Eh, ja nu måste vi helt enkelt komma in på sex.
Kan du inte skriva en artikel utan en massa snusk frågade chefredaktören utmattat en gång efter att ha strukit ett långt, enligt mig högst relevant, stycke om Linda Lovelace i en artikel om kinakäk. Vet inte, har aldrig kommit på idén att försöka, svarade jag.
I den här artikeln ansträngde jag mig verkligen att vara anständig. Lägg märke till att jag i det lilla etymologiska utredningen inte tog till det billiga publikfriande knepet att poängtera att ordet vagina och vanilj har samma rot. Inte heller nämnde jag med ett ord att aztekernas hövding Montezuma besökte sitt harem efter att ha intagit upp till 50 koppar choklad. Vaniljens långa historia som afrodisiaka i Europa gled jag elegant över.
Inte heller har jag gottat mig mig i de raffinerade undersökningarna av olika dofters inverkan på män; här användes ett slags mycket enkel, idiotsäker lögndetektor som mätte blodflödet i penisen. Dofter som vanilj, kanel och mysk gav högt utslag.
Tänk efter en gång till: inte är vaniljen oskyldig; snarare lojt, sinnlig och eggande, men på ett synnerligen elegant sätt. Minns bara hur det känns att varsamt snitta upp den blanka, glatta skidan och skrapa ur de doftande fröna. Återkalla doften! Nej, den person som myntade begreppet vaniljsex visste föga om vanilj; möjligen avsågs smaken av den vita delen i barndomens tresmaksglassar. Vad sägs om att ersätta med termen vanillinsex?
Vaniljen som produkt är dessutom betydligt mer aptitlig än de flesta andra erkänt effektiva upphetsande aromämnen; ambra den sjukliga utsöndringen från valars matsmältningssystem eller mysk som hämtas från körtlar vid ... Asch, det är nog bäst att sluta här. Trots allt finns det ändå gränser för vad som bör avhandlas på en matblogg.

Matfrågor

Om ni har frågor om mat hänvisar jag till min frågelåda på Tasteline.
Där svarar jag i mån av tid och om jag tycker att frågorna är intressanta.
Jag har tyvärr sällan tid att svara på frågor som kräver längre utläggningar här.
Förtydligande: Jag får lass av privata mejl med frågor, ibland ringer folk hem till mig och ställer frågor av typen som kräver långa svar. Eller så vill de bara prata mat. Jättetrevligt (jag menar det!) men också stressande. Jag måste lära mig begränsa detta så jag inte går i väggen.
Om man jobbar på en tidning kan man svara på läsarfrågor på arbetstid, men jag är en extremt underbetald frilans. Jag har börjat med spurten på min kokbok och kommer inte ha lika mycket tid ett tag framöver. Naturligtvis är ni välkomna att ställa frågor i diskussionerna, där finns ju massor av underbara häckande matnördar som kan svara. När jag förklarar att jag inte har tid att svara vill jag inte ha tjat. Om än aldrig så trevligt.
Detta sagt vill jag säga att jag högt och rent älskar min blogg, mina medbloggare och alla enusiastiska, nyfikna läsare. Puss!

Gittogether: Hämningslöst

Alla var där. Nåja, nästan. 18 bloggare (främst matbloggare) inklusive några medberoende mötttes på Judit & Bertil igår. Sen utfröt animalieorgier på Moldau. Det enda stället där personalen skrattar hjärtligt när de bär en felbeställd öl från bordet. Gå dit ofta!
Lite ont i huvet idag, men det var det värt.

Än så är det vinter ...

Du kanske känner dig håglös och hängig, men det är inget emot hur salladerna mår. Vi undviker i stort sett sallader vintertid — med några få Caesardressinginfränkta undantag. Men ibland låter jag några stiliga kvistar ärtskott liva upp en macka eller rustik rätt. De här kommer från Ekerö. Efter min Malmöresa ska jag grodda lite egna frön och linser. Fortsättning följer.

Vakna och känn kaffedoften!

En av mina älsklingsfavoritpersoner har blogg och jag har totalt missat det eftersom jag haft näsan i min navel senaste åren. Eller någon annans, kanske.
Hur som helst: Judy är inte bara en underbar, varm, genrös väninna utan också en genuin matnörd med imponerande kunskaper. Om ni får tillfälle att åka till Florens ska ni gå kurs hos henne, jag använder fortfarande flera av hennes recept. Allt är förledande enkelt men klockrent.
Pinsamt nog underskattade jag henne gravt i början av vår bekantskap bara för att hon är amerikan. Shame on me!

To die for

I flera år har jag varit för sjuk och pank för att åka. Men i april verkar det bli av. Matnördskonferens i Chicago med deltagare från hela världen. På fem dagar lär jag mig mer än på två år i Sverige och får nya vänner. Om ni arbetar med mat och kan skrapa ihop, låna eller stjäla pengar ska ni absolut åka!

helgpyssel: pelmeni

Ödet ger en konstiga sängkamrater, eller webbvänner. Har man tur kan de laga mat. Fru Hatt vet hur man gör smaskiga pelmeni. Jag avgudar pelmeni.

Matfotografering for dubbeldummies

För ett par dagar sedan lärde jag mig vad ISO är. Och vips blev bilderrna lite bättre (sluta hånskratta, jag har knappt hållit i en kamera förrän jag fick min älskade kameramobil i höstas.) Nu har jag alldeles nyss beställt min första reflexskärm. Den använder man för att mjuka upp skuggor och kontraster. Bilden på pepparrören nedan hade blivit mycket bättre med lite upplättning. Men jag tog ett par foton senare igår med den här briljanta ersättningen för reflexskärm.
Jag ber om ursäkt för att bakgrund och ljus på bilderna är enahanda, vår lägenhet är ganska mörk och det finns bara bra ljus på ett fåtal ställen. Och en kort stund på dagen. Det blir roligare att plåta sen när ljuset kommer tillbaka.
Jag rekommenderar alla som matbloggar att köpa en bra digitalkamera. Fast jag föredrar alla gånger halvkassa mobilbilder framför inplockade/stulna proffsbilder. Hellre personligt än snoffsigt.
Ett bra sätt att fixa bilder till din blogg är att söka på Flickr efter bilder och sen kontakta fotografen och be om lov. De flesta blir överlyckliga och lånar gärna ut sina bilder. Att låna företagsbilder utan att fråga är oftast helt OK. Att sno privata bilder eller av en professionell fotograf är respektlöst.

Några ord om copyright på recept
Många tror att det inte är copyright på recept. Det är det. Det är själva texten som är skyddad av copyright, inte receptidén. Om du bearbetar receptet och skriver om det med egna ord är det en helt annan sak. Då är det ditt recept. Men har du heder i kroppen ärar du den som äras bör.
Att publicera recept från t ex Arla behöver du kanske inte fråga om lov för (men det är ju inte så originellt). De vill ju att recepten ska spridas. De säljer en produkt, inte recept.
Att publicera recept ur kokböcker utan lov är faktiskt inte lagligt. Fråga om lov, det går ofta snabbt. Eller strunta i det och kör på, men gör det med respekt och kunskap om vad som gäller. Länka alltid till författaren och förlaget.

Personligen tycker jag att det är oerhörd moralisk skillnad på om du har reklam på din blogg eller inte. Har du annonser på din blogg tjänar du då faktiskt pengar på någon annans arbete. Men det är bara en åsikt.
Jag hittar mina recept ute och snurrar ibland och blir bara glad. Sur blir jag när jag hittar dem ordagrant kopierade (även introtexten) i kokböcker, reklambroschyrer eller på sajter för stora företag.
Jag lånar gärna ut texter, bilder och recept från den här bloggen. Men fråga först och länka till mig när ni publicerar.

Bloggen som påfågelstjärt

Igår lagade vi middag åt Ulla Cocke som under lunchen mottagit Gastronomiska Akademiens guldpenna (hurra!). Eftersom Ulla är en generös värdinna åt oss när vi är i Malmö ville vi bjuda fint och plockade fram en del vindyrgripar som vi fått i bröllopspresent och köpte några till. Tyvärr var flertalet av dem mer eller mindre defekta. Ajöss naturkork, välkommen kära skruvkapsyl, säger vi nu med eftertryck.
Det här åt vi:

• Rostat surdegsbröd med rester av majskyckling, lime och chipotlemajonnäs
• Orostat surdegsbröd med ett fräst hack av torkade shiitake och trattisar, färsk ostronskivling, en aning prosciutto, rostad anis, smör olivolja, chinkiangvinäger, kycklingbuljong. Sarawak-peppar och lite ungersk paprika oppanpå. (Vi drack ett vin till som var lika gammalt som Johan.)
• Rådjursstek med kräm på jordärtskoskor och getost, sås på blåbär, mulato-chili (ähum), rödvin och choklad, råstekta rödbetstärningar svängda i granatäppelsirap, vildris och belugalinsblandning med gyllenstekt schalottenlök
• Glass på karemelliserat socker och citronskal med vinkokta päron och torkade aprikoser smaksatta med vanilj och rostad peppar från Sri Lanka.

Vinlusen får berätta om vinerna.

PS. Den eminenta kycklingen kommer alltså från Bang i Arlöv. Någon som minns den gamla slagdängan Hanna från Arlöv? Någon borde ge köttdisken på Vi Hornstull ett diplom. Och herr Bang ett annat.

Attjo!

Jodå, det blev peppar till middag. Så här vackra är kornen och provrören de kom i. Recept och såfant när vi nyktrat till.
Tänkte samla provningsanteckningar från alla pepparentusiaster här. Med pepparguru K som inspektor. Var snälla och mejla vad ni tyckte om de olika sorterna så sammanställer jag.

Kyckling med finess

Igår blev det ett par glas vin his J&B. Och det bästa av allt: ett möte med den mystiske K som visade sig vara oerhört förtjusande. Mer om hans peppar senare när jag plockat fram kameran.
Redan i trappen kände jag de ljuva dofterna av min mans matlagning. En ovanligt frodig majskyckling hade fått en blandning av lätt rostade frön av svart indisk senap, fänkål och koriander under skinnet. ( Bruna senapsfrön går också bra men gula är beska.) Nu hoppas jag att många googlar sig hit på "godaste kryddorna till kyckling". För det är mycket möjligt att just den här kombinationen är den optimala om man verkligen vill locka fram den sublima smaken hos fågeln i fråga.
Som alltid serverades den milda, krämiga levern som förrätt på en liten brödskiva. Brödskivan stektes hårt i kycklingfett och själva levern toppades med stekt schalottenlök (inte bananschalotten, men gärna asiatisk!) och hade diskret smak av sherryvinäger och lite socker.

Tävling: Gissa min chili!

Närmaste årens come back i skafferiet är torkad chili. Jag lovar!
Gissa nu vilka sorter jag grävde fram ur mitt skafferi och ni kan vinna den åtråvärda titeln "Veckans Matnörd". Även om ni inte är först med rätt svar kan ni vinna på fyndiga komplimanger och långsökta nördigheter.
Vinnare utses på onsdag.

Läsaren varnas!

Om du ser den här produkten: Spring. Helst långt och snabbt. På papperet är bönor på tetra en bra idé. Lättare att bära, enklare att stuva och kanske mer miljövänligt. (Beroende på hur och i vilken utsträckning burkarna återvinns. Men börjar ni tjata om det en fredageftermiddag stänger jag bloggen!) Men — det tål att upprepas — om mat hamnar i slasken spelar det ingen roll att den är nyttig och miljövänlig.
Jag återkommer med mer utförlig rapport när jag smakat mig igenom hela sortimentet från GoGreen. Hittills får kikärtorna en svag 2:a och salsan ... Ja, den är ett hån mot alla oss bönälskare.
Jag bär hellre hem tyngre och några ören dyrare burkar från nästan alltid pålitliga Zeta.

PS. Och sen gör jag så här om jag har brådis: Sköljer en burk bönor i kallt vatten. Blandar med fryst, havtinad majs och några skedar färdig sås. Ner med koriander om du gillar det.

För alla som gillar mullig shiraz

Här kan ni köpa Penfoldsälskarens kokbok som jag skrev på uppdrag förra året. Det roligaste i hela projektet var att konstatera hur otroligt hög kvaliteten är på svenska krogar även utanför absoluta toppskiktet. Och att alla som arbetar på krogen verkar ha kul. I alla fall på de kalaskrogar vi besökte.

Chilihet fruktsallad

Ni kanske börjar bli sugna på vanilj? Spara den överblivna vaniljstången och mixa den med strösocker till ditt eget vaniljsocker! Smaken är inte lika koncentrerad som i fröna men ger en trevlig smak ändå. Rättvisemärkta bananer i salladen, tack!
Chilihet fruktsallad
1/2-1 vaniljstång, beroende på kassa
1/2-1 thailändsk röd chili, stor som mitt halva lillfinger
2 msk smör & rapsolja
1 msk finriven färsk ingefära
3/4 dl socker
8 dl exotiska frukter skurna i vackra bitar, päron går också fint
1 nypa salt
1. Snitta vaniljstången på längden och skrapa ur fröna. Blanda dem med frukten.
2. Kärna ur och finhacka chilin. Hetta upp smöret tills det tystnar. Fräs ingefära och chili under omrörning några sekunder. Rör ner sockret och låt det karamelliseras en aning.
3. Vänd omedelbart ner frukten och låt den bli genomvarm. Smaka av med salt.

Nästa stjärna?

Bästa kaffehuttarna i vinterkylan.

Trendenser

Som alla besserwissrar älskar jag att svara. I alla fall om det inte krävs en massa trist research. Men det finns bra frågor och dåliga frågor. Värst är när korkade reklamare ringer och tycker att jag ska besvara frågor om trender för att de sen ska sälja materialet till en kund.
Nästa gång ska jag svara att brietårta, stjärnfrukt , buttisar och ostkrokar är hetast. Och säga att cover flow är nyckleordet till all sann lycka.
Genom Elin hittade jag den här listan på trender i USA som på ett pinsamt sätt sammanfaller med våra i mångt och mycket.


PS Den sämsta frågan hittills var när någon klotskalle från en reklambyrå mejlade mig och bad mig lista spännande matpersonligheter och krogar i Malmö eftersom hon höll på att "knåpa ihop" ett informationsblad för en kunds räkning. Illa formulerat och späckat med smilisar. "Tack på förhand!"Intressant att det finns människor som trots en fil kand i informationsvetenskap inte förstår skillnaden på en frilansskribent i Stockholm och Malmö turistbyrå.

PPS. Om ni undrar varför jag bloggar så mycket beror det på att jag har halsfluss och maginfluensa samtidigt. Bloggning är ungefär vad man mäktar med då.

Midvinterföljetongen: Vanilj, del 3

Ahum, var var vi nu igen? Jo, just det — handpollinering av den rara orkidén ... Varsågoda!

Tekniken, som används än i dag spred sig snabbt till närliggande öar som Saint-Maria och Madagaskar. Engelsmän och belgare följde i fransmännens spår och började odlingar i flera kolonier. Runt sekelskiftet 1900 hade totalt runt 200 ton vanilj frambringats i de franska kolonierna.
Men åter till den befruktade vaniljen: sju till nio månader efter kuttrasjuet är frukterna redo att skördas. De påminner om långa gröna bönor vilket lett till att de ofta, och alltså fullkomligt felaktigt, kallats för just bönor. Precis som när det gäller tomater bör skidan få mogna på rankan; men det är en ömtålig avvägning eftersom stöld och sjukdomar minskar uttaget. Och lämnas skidorna för länge spricker de och förlorar i värde.
Tro nu inte att det går att ta semester efter skörden. Varken blomma eller böna smakar just något, så nu är det dags för det verkliga jobbet. Under mognaden har ett ämne kallat glukovanillin bildats i skidan och vid den halvårslånga påföljande processen gullas och duttas det med den för att ämnet ska ombildas till mesta möjliga mängd vanillin genom enzymatiska processer; det är nämligen vanillinhalten som avgör priset på vaniljen.
Sedan ska bönorna lagras tätt packade i flera månader. Se där en tipptoppskida! — oljig, mjuk, aromatisk och mörkbrun. Stången fortsätter att lagras och det är svårt att veta när den nått sin formtopp.
Med andra ord är det inte mycket som behövs för att det ska gå åt pipan.
Samtidigt som världen skriker efter vanilj har produktionen varit i fara. Ett virus har härjat i delar av Indonesien. Madagaskar härjades av en cyklon år 2000, och sedan dess har odlingarna under flera år drabbats av regn just före blomning, då vaniljen är som känsligast och mest beroende av sol. Eftersom Madagaskar står för tre fjärdedelar av världsproduktionen, i runda tal två miljoner kilo, har cyklonen gett eko in i våra kryddskåp. Kvaliteten har försämrats och blivit oberäknelig.
En gång, på den gamla goda tiden, var det nämligen lika lätt att välja vanilj som att välja vin eftersom odlingsorten sade det mesta om kvaliteten. Mild och fyllig, med den högsta vanillinhalten sågs bourbonvarianten länge som skapelsens krona, men de senaste 20 åren har den ekonomiska och politiska instabiliteten toppat med cyklonen och oväder, urholkat varumärket. Odlarna med dålig ekonomi prånglar ut stängerna på marknaden så snabbt som möjligt i stället för att som tidigare låta dem lagras i flera år. Samtidigt har den indonesiska vaniljen förbättrats eftersom processerna skärpts till. Förut smakade den i regel rökigt och träigt eftersom den snabbtorkades över pyrande eld men nu är den ofta i paritet med bourbonvarianten..
Tahitivaniljen, som tidigare sågs som en underlägsen ras, tävlar numera i sin alldeles egna klass med blommiga och fruktiga toner. En del botaniker anser att det är en spontan hybrid mellan V. planifolia och V. pompona. Hemligheten med tahitivaniljen är en säregen bonussubstans; det fascinerande heliotropinet som även går under namnet piperonal.
Heliotropinet hittas också i sassafras, känt som filé, en kombinerad krydda och redningsmedel som var poppis inom det seriösa cajunköket, om nu någon minns det. Sassafras gav gumbon en svag ton av citrusgrönska och en trevligt seg konsistens. Och vem vet — kanske satte det lite extra sprätt på festerna och gav schvung till zydecomusiken. Heliotropin är nämligen utgångsmaterial vid framställningen av designdroger som olika ecstasyvarianter och MDA.
Heliotropin tycks dock ge en mild eufori i sig, i undersökningar vid Memorial Sloan-Kettering Cancer Center minskade stressymptomen vid magnetresonansundersökningar kraftigt när luften parfymerades med heliotropin. Trist nog är heliotropin i stora doser både cancerframkallande och skadar levern. Det är ingen slump att det används vid avlusning.
Numera är sassafras förbjudet i cajunkrubbet men tahitivaniljen älskas öppet och obekymrat, inte minst i Köpenhamn där kockarna har dille på den parfymerade, lite insmickrande, personligheten.
Den absolut största konkurrenten till vaniljen är naturligtvis det artificiella vanillinet, atom för atom är det identiskt med det vanillin som bildas i vaniljsstången, understundom i form av ett vackert rimfrost som kallas givre. Bra bourbonvanilj består till över två procent av vanillin och utgör 85 procent av totala mängden aromämnen. Resten är estrar, laktoner, hydroxibensaldehyd, hydroxiben, sylmetyleter, vitisipraner, och gud vet allt som den lata livsmedelsindustrin negligerar. Även de ämnen som förekommer i knappt mätbara halter är så högpotenta att de påverkar smaken. Trots att man identifierat flera hundra olika substanser i vaniljen är det bara vanillinet som kopieras av livsmedelsindustrin. Inte mycket till produktutveckling sen man började framställa syntetiskt vanillin ur kåda 1874 alltså.
Inget ont om vanillin, det har en viktig funktion i budgetmat och är bland annat det vi kan tacka för den intagande charmen hos åldrande, ekfatslagrade viner. Och för all del förbannar när vi får en kväljande överekad chardonnay. Ek, i synnerhet den amerikanska, är rik på ämnen som bildar vanillin. Ja, ämnet framställs faktiskt ofta industriellt ur biprodukter från cellulosaindustrin. De insmickrande vaniljtonerna hos de amerikanska vinerna har säkert bidragit till att de är poppis hos vinnoviser.
Vid seriös matlagning är det kinkigare. Vanillinsockrets endimensionella, småvulgära smak kan aldrig helt ersätta vaniljstångens rika mångfald. Men blickar vi österut finns ett annat alternativ för knussliga kockar.
Att säga att alla älskar vanilj är som vanligt ett politiskt inkorrekt, etnocentriskt uttalande; ska man räkna efter så är det nog så att det är fler som älskar pandanus. Med samma nedlåtande ton kallas den ibland för Asiens svar på vanilj trots att den använts i årtusenden. Du hittar den i de nudlar som serveras i läskande kokossoppor blandade med krossad is. I studsiga, randiga små rispuddingar. I spröda rån på kassavamjöl. Ja, ser du en grön sötsak i Asien så kan du hoppa upp och sätta dig på att det är pandanus i den. Och är den bjärt röd eller vit så får du lukta dig till sanningen. Känner du underbara toner av kokos, nykokt ris, kolatoner av nyslaget hö och — okej då, vanilj — så är det arom från skruvpalmens smäckra blad som använts.
Precis som vanilj är pandanus användbar också i det salta köket. När du beställer kyckling toey på en thaikrog får du (förhoppningsvis) möra bitar av marinerad kyckling som lindats i doftande blad innan de hastigt friterats. På lukten kan du räkna ut att toey är thailändska för pandanus. På Sri Lanka, där palmen kallas rampeh, används pandanus flitigt i riskok och till curry där den går i par med curryblad, en av världens läckraste kryddor som också den tycks ha gått svenska kockars näsor och grytor förbi, än så länge i alla fall.
Det lustiga med pandanusbladet är att det avger mest arom när det precis börjat vissna; samtidigt är aromämnena så lättflyktiga att torkade pandanusblad är helt värdelösa. Essens på flaska är därför en pålitligare källa, inte minst till glass där pandanusen är lika klockren som vaniljen.
Vem vet, kanske blir pandanus ett intressantare alternativ än vanillinet att ta till om vaniljpriset fortsätter att stiga dramatiskt. Det påstås att en av anledningarna till att vi vanliga konsumenter skörtas upp är att äkta vaniljessens är en av de hemliga ingredienserna i Coca-Cola och att en stor del av världens vaniljtillgångar hamnar här efter illistiga kringelikrokvägar som tjänar till att dölja leveranserna. Ett indicium kan vara att den största prisstegringen inföll vid lanseringen av vaniljcolan. Eller är det hela ytterligare en klassisk konspirationsteori i klass med den om att kryddningen på Kentucky Fried Chicken gör svarta män sterila.

Back to basics!

Nu blev det för mycket ekologi och för lite högklassigt nördande. Därför känner jag mig manad att lägga ut en länk till en underhållande artikel om (det tänkbara) sambandet mellan majs och vampyrer.
Må det smaka!

Grön fisk

Både Zaba och Robert har i kommentarerna tipsat om Green Fish. Tyvärr finns inte deras fisk i Stockholm ännu och produktionen är begränsad. Men håll ögonen på utvecklingen och tjata på din fiskhandlare/affär att ta in den! Det kommer jag definitvt att göra.
Jag håller med om att det verkar vara en fisk för framtiden. Men tills den simmar hitåt får det bli andra firrar.

Svar från Findus

Hej,

Tack för din fråga!

Pangasius är ursprungligen en vild fisk i Mekongfloden som lever på vegetabilisk föda. Den är snabbväxande och motståndskraftig mot sjukdomar. På grund av sina fina egenskaper började den odlas i stor skala i slutet av 80-talet i Vietnam.

Pangasius odlas i naturliga bassänger i Mekongflodens delta i Syd-Vietnam. Färskvattenbassängerna ligger högre än floden vilket gör att flodvatten inte kan tränga in. Eftersom samtliga odlingar har bildats i Mekongflodens delta är det endast träskmark som använts. Man har inte skövlat någon mangroveskog för dessa bassänger. Mangroveträd kan inte växa i den här miljön eftersom de kräver saltvatten.

Sen är det självklart att all verksamhet har en påverkan på miljön men då det gäller odling av Pangasius är det ett förhållandevis bra odlingssystem som inte bidrar till någon skövling av den värdefulla regnskogen.


MVH/Best Regards

Jonas Svensson

Personligen anser jag att det är bra att stötta handel med utvecklingsländer i synnerhet när det gäller en produkt som kanske kan fungera som ersättning för de katastrofala räkorna. Nej, pangasius-produktionen är inte optimal, men jag anser att vi måste agera mot de värsta produkterna och inte grubbla oss gråhåriga på varenda produkt. Glöm inte att det svenska välståndet bygger på att vi skövlat våra urskogar för att få kol till stålframställning. Det vi kallar för trollskog är inget annat än skövlad urskog som ersatts med odling. Tyvärr kommer det att hända i stora delar av Asien också om de ska uppnå samma standard som vi. Våra högteknologiska fiskeflottor som trålat soprent i havet är paradoxalt nog ett minst lika stort hot mot miljön som en odlad fisk som transporterats långt. Nu ska jag mejla till Findus och tjata lite om Fair Trade-fisk.

Uppdaterat: Jonas från Findus har fått diskussionerna mejlade till sig. (Surfbegränsning på jobbet, välkomna till 2000-talet!) Han kommer att återkomma med kommentarer.

Goda grejor

Ville bara påminna om att det finns eminenta bloggar som berättar om var man får tag på vildhallonsylt och andra godsaker.

Gitto gör stan!

För att fira att allas vår Gitto förärar Stockholm med ett besök träffas vi på kvarterskrogen Judit & Bertil (Bergsundsstrand 38, T-bana Hornstull eller t ex 4:ans buss) måndag 15:de januari 17-19.
Medbloggare, motbloggare, matbloggare, vänner och belackare — infinn er och ta ett glas eller ett par flaskor i all enkelhet. Mejla gärna och berätta att ni kommer på forare/snabel-a/bahnhof/punkt/se Om ni är intresserade av middag efteråt kan ni meddela så ordnar vi kanske något.

Och förresten: i övermorgon fredag hänger jag, min medmatälskare, Vinlusen och lite annat löst folk där från 17.00 också. Välkomna!

Fin fisk från fjärran

I kommentarerna till kanelinlägget diskuteras den värmande indiska kryddan garam masala. Det är en släkting till den gula curryn med utan chili och gurkmeja. Igår testade vi Santa Marias variant av garam masala som visade sig vara ännu bättre än Kockens. Vi lagade nämligen en fiskcurry som var en variant av Egils favoritrecept. Barnen tål allt starkare curry och det här var nog första gången alla var riktigt nöjda med exakt samma styrka på såsen. Just igår åkte en burk körsbärstomater och en rejäl skvätt asiatisk fisksås ner. Vi lagade dubbel sats sås och frös in hälften till nästa vecka. Präktigt värre!
Eftersom fiskdisken på Vi Hornstull i stort sett är försumbar testade vi Findus nya fisk pangasius. Att man valt just det latinska namnet är ingen slump. Firren går även under de mindre smickrande namnen hajmal och Mekong-kattfisk. Köper du Findus andra firrar kan de trots sina välbekanta namn vara fiskade lite var stans för att sedan fraktas till Thailand för att filéas och paketeras. Så att köpa fisk odlad i Asien är inte värre än annan fryst fisk. Vilken ironi!
Nu kommer det intressantaste: Om jag förstått rätt är mal, i likhet med karp och kattfisk, dessutom vegetarianer vilket gör att man inte behöver föda upp dem på resurskrävande fiskmjöl. Sen hoppas jag verkligen att Findus tar sitt ansvar och ser till att pangasius-odlingen inte blir nästa räkhärva.
Tills vidare ger jag pangasius ... kanske inte tummen upp men väl ett försiktigt OK.

Nå, det viktigaste av allt är att ungarna gillar fisken. Det värsta hånet mot miljön är att nämligen köpa fisk som handlar i soptunnan. Glada nyheter! Fisken är finemang! Mild, foglig och med oerhört ren smak. Helt utan den där dysmaken com många sötvattenfiskar har. Vi har tidigare provat att pankopanera den med hyfsat resultat. Men då kändes den en aning vattnig och blek i smaken. Det verkar som hajmalen simmar mer hemtamt i curryn med kokosmjölk. Exakt recept kanske kommer här så småningom.

Jag trodde det var ett skämt

Om priset för att bli rik är att ge ut en kokbok som heter GI in the City , väntar jag tills det blir rea. Jag ska sluta gnälla äver min taskiga ekonomi.

Ännu mer än du ville veta om vanilj. Första delen hittar du här.

Trots sin exklusiva framtoning är vaniljen nämligen förvånansvärt ödmjuk i jämförelse med andra dyra, mer braskande kryddor som gärna spelar förstafiolen, eller rent av tar över.
Vaniljen är diplomaten som får smaker att trivas tillsammans. Just därför används den med god effekt i likörer; den tonar ner kantiga smaker och tar udden av alkoholens vassa stick. Och jag kan personligen garantera att vaniljvodka kan drickas nästan som vatten, i alla fall på fredagar.
Tack vare sin överslätande personlighet ligger vanilj ständigt på tre-i-topp-listan vad gäller smaksättning av mediciner, eftersom den trollar bort beska. Dessutom upplevs sötma i maten som mer uttalad när vanilj ingår, ett fenomen som i synnerhet gäller bakverk.
Trots alla dessa dygder kan man lugnt påstå att vaniljen är gravt underutnyttjad i köket, i salta rätter är den endast endemiskt förekommande. Det är synd. Vaniljens fyllighet understryker sötman hos skaldjur som havskräftor, hummer, pilgrimsmusslor och jätteräkor. Till och med den småtrista hummern blommar upp i vaniljens sällskap. Inte minst om man kombinerar med några av vaniljens andra smakkamrater: vitlök, stjärnanis och en försiktig dos saffran. Ja, kryddskåpets lilla svarta passar alltid, oavsett om det är fågel, fisk eller mittemellan som bjuds.
Lustigt nog tycks vaniljen ha en särskild affinitet för röd paprika, chili, tomat och potatis. Kanske för att de har ett gemensamt ursprung i Centralamerika där också en av gastronomins mest rosade kombinationer uppstod redan för ungefär ett årtusende sedan; vi talar om det lyckliga sammanträffandet mellan generös vanilj och bitter choklad.
Först mayaindianerna och så småningom aztekerna använde vaniljen för att smaksätta bittra skummande drycker på kakaobönan. Chocol haa, som Mayafolket kallade den, eller cacahuatl som aztekerna sa, förvandlades av de mindre munviga spanjorerna till ord i stil med kakao och choklad. När de skulle säga tlilxochitl tycks det som om de inte ens tyckte att det var lönt att försöka. Spanskans vainilla, som betyder »liten skida« låg betydligt bättre i munnen och har sedan med små modifikationer anammats i de flesta språk.
Tre år efter det att den förste européen Hernán Cortés smakade choklad var aztekiska riket i sönderfall. Erövringen av vaniljen gick däremot sämre. Precis som alla megastjärnor är vaniljen synnerligen krävande för sin omgivning.
Här behövs en liten botanisk bakgrund. Bara det faktum att vaniljen är frukten av en orkidé får en att inse att det inte är kattskit det handlar om. Vanilj är dessutom unik, som den enda av tiotusentals orkidéarter med avgörande kulinarisk betydelse. Det finns mellan 50 och 100 nära vaniljsläktingar men det är bara tre som odlas kommersiellt. Standardvaniljen Vanilla planifolia, uppstickaren Vanilla tahitensis och den mindre dyrbara Vanilla pompona, som främst används inom parfymindustrin.
Nu till vaniljens hutlösa krav på tillvaron; fukt, regn, god dränering, rik mylla och den rätta balansen mellan sol och skugga krävs om den kräsna klängrankan ska trivas. Dessutom måste den beskäras och gödslas. Först när plantan är tre-fyra år börjar den ge avkastning och sedan pensioneras den vid sisådär tolv.
Blomningen är en pärs i sig. Det kan ta sex veckor för en knopp att slå ut och när den väl gör det så faller den till marken samma kväll och under dessa korta timmar måste den alltså pollineras. Och det var här européerna körde huvudet i väggen. I Mexiko där plantan växer vilt finns det bara ett litet bi och möjligen en kolibriart som går med på att göra the dirty work. Européernas vaniljodlingar saknade pollinerare och följaktligen bar vaniljen knappt frukt.
Problemen löstes för gott först 1841 på ön Ile de la Réunion, som då kallades Bourbon och var en fransk koloni. Enligt legenden var det en tolvårig slav vid namn Edmond Albius som på egen hand utvecklade en metod för handpollinering, vilket ju pojkar i den åldern brukar ha ett livligt intresse för.

Cliffhanger igen! Är vedermödorna slut eller är det ännu mer pulande innan man kan få sin vaniljsås?

Jäsiken!

Vad bra Gitto skriver om bondbönor!

Midvinterföljetongen: Vanilj, del 1

Som ursäkt för vinterns självupptagenhet och moraliska ältande publicerar jag nu en gammal artikel från Gourmet som följetång. Egentligen ville jag förnöja kära K med en lååång artikel om peppar som tack för att han agerar dealare, men jag hittade bara den här i arkivet. Men den är till hans ära med förhoppning om privatimport av vanilj nästa gång. Onördar kan också läsa en enklare kortversion (lite som Det Bästas klassiker i sammandrag).

Ett par hundra miljoner av Harry Potter fans vet: Det är ett avgörande ögonblick att välja sin stav (eller om det nu är staven som väljer sin trollkarl.) Harrys egen är av järnek med en inre styrka i form av en fjäder från fågel Fenix. Inte konstigt att han trollbinder hundratals miljoner världen över.
Köksmagiker som vill förtrolla sina gäster väljer vanilj, en till synes oansenlig skida som åstadkommer mirakel när den svingas över grytorna tack vare märgen av högpotenta frön.
Ett paradexempel är metamorfosen av den traditionella brittiska desserten custard — ett hopkok som den elake Ambrose Bierce i sin The Devil's Dictionary kallar för en avskyvärd sammansvärjning mellan hönan, kon och kocken. Låt vaniljstången utöva sin svarta magi i samma anrättning och den blir till högst njutbar vaniljkräm. Små, små svarta prickar väcker jubel vid bordet — nu för tiden vet vi att det är ett kvitto på kvalitet; när vi var små var de ett illavarslande tecken på att farmor bränt vid marsansåsen igen.
Överallt ser vi prickar: i panna cottan, i kompotten och i drinkarna. Ja, tack vare inflytelserika vaniljfreaks som kock-Tina råder en fullkomlig vaniljhysteri. Trots att bara en bråkdel av allt som förses med prefixet vanilj- verkligen innehåller äkta vara, har den slanka orkidébaljan gått om saffran i producentpris. De senaste tre åren har det ökat sexfaldigt på världsmarknaden.
I en tid med ständiga konjunktursvängningar är vanilj ändå en god investering för krögare. I lycka per krona och gäst är det fortfarande få andra råvaror som kan ta upp kampen. För har ni någonsin stött på någon som ogillar vanilj? Nej, tänkte just det; det är en smak omöjlig att värja sig inför.
Kanske är passionen medfödd. Vid undersökningar av små bebisars doftpreferenser toppades listan naturligtvis av modersmjölk; därefter hittar vi kryddorna vanilj, kanel och kardemumma.
Vi blir milda som små lamm av vaniljen. En studie från universitetet i Tübingen i Tyskland visade att exponering för vaniljdoft minskar överraskningsreflexer hos både människor och djur. Och det kan min själ behövas i en tid när sjöborreskum, pulveriserad ananas och rökta tomater titt som oftast dyker upp på tallrikarna.
Men tro nu inte att vaniljen är ett kökets valium som leder till förkossning. Vid Monell Chemical Senses Center i Philadelphia upptäckte forskare även att bebisar leker längre med leksaker som parfymerats med vanilj, Inte heller kockar tycks tröttna på lattjandet med den ljuva kryddan. Och gästerna får aldrig nog av smaken. Crème brûléer med lakrits, passion eller anklever kommer och går. Originalet med vanilj består.
Det mest imponerande hos vaniljen är att den, precis som Bert Karlsson, kan skapa stjärnor av det mest slätstrukna utgångsmaterial. Ge vaniljen kvalitetsråvaror att framhäva och den tar steget till kungamakare.

Cliffhanger! Vad passar vaniljeen bäst med? Läs den rafflande fortsättningen i morgon.

Bloggen som sophink

Bloggen är ingen sophink. Ingen privat dagbok. Det är en publikation som vilken annan som helst, med miljontals möjliga läsare.
Om ni någon gång får lust att svära över mig eller mitt beteende var snälla och skriv ett mejl till mig först så att jag kan förklara mig eller be om ursäkt om jag gjort något dumt. Om ni sen fortfarande vill skälla ut mig offentligt — visa mig i alla fall respekten att reda på vad jag jobbar med och hur jag stavar mitt namn.
I gengäld lovar jag att försöka låta bli att svära eller raljera över någon, möjligen kritisera med synnerligen goda grunder. De gånger jag använt en trist ton hoppas jag verkligen att jag bett om ursäkt för.

Nyårsintentioner

Av princip är jag försiktig med löften men här är några riktlinjer för min/vår privata mat 2007:

1. Tid: Det är ett dåligt tecken att till och med jag som är renons på lokalsinne hittar inne på Vi med förbundna ögon. Vi ska numera planera mat ett par, tre dagar åt gången istället för att ränna och shoppa ständigt och stundom. Veckoplaner är orealistiskt. Tredagarsplaner kommer att presenteras här ibland. Om ni tjatar.
2. Ekologi: Ha, det där vet ni ju redan! Vi ska minska på köttet och äta vegetariskt eller fuskvego oftare. Mer vilt och lamm. Vi ska undvika flygfraktad mat så långt som möjligt. Vi ska hitta på smarta sätt att få barnen att gilla roliga rotsaker bättre. Överhuvudtaget ska vi bli lite bättre utan att det blir ett dugg trist.
3. Politik: Vi ska fortsätta med rättvisemärkt kaffe och arbeta för Fair Trade. Vi ska tråka ut vår omgivning med diskussioner om osolidariska tullmurar och destruktiva jordbrukssubventioner.
4. Hälsa: Jag ska sluta slarva med lunchen när jag jobbar ensam. Därför går jag och värmer lite pasta i mikron nu!
5. Blogg: Stor förändring kommer att annonseras snart om allt går vägen. Och så ska vi fortsätta att bjuda in trevliga bloggare och bloggläsare på drinkar.
Hör av er om ni har vägarna förbi!

Asch, nu glömde jag ju det absolut viktigaste:

6. Skoj: Vi ska bli hejare på vietnamesisk mat (och fnula på hur vi bäst kombinerar det med punkt 2.) Vi ska utforska The Life and Love of the Poro för en amerikansk tidnings räkning. Dessutom ska min fotogfrafering bli mycket mindre hit and miss (just nu med betoning på miss). Och så ska barnen vara med i köket mycket mer.

Just nu ...

... gräver jag djupt i frågelådan på Tasteline. Och svarar så gott jag kan på läsarnas kluriga frågor som samlats på hög under jullovet. Ni är välkomna att bidra med både svar och frågor. Jag får en liten dusör varje månad för uppdraget. Av naturliga skäl hinner jag inte besvara varje fråga med en essä.

Kanel (Cinnamonum verum, Cinnamonum cassia)

Minsta barn vet att kanelens smak är svår att överträffa – det finns undersökningar på nyfödda som stöder det påståendet! Näst efter modersmjölk söker sig spädbarn instinktivt till dofter av bullkryddor som kardemumma, vanilj och kanel. Som av en märklig nyck passar just dessa aromatiska kryddar också till mjölkrätter. Men det är i synnerhet kanelen som glänser i fastans semlor, i risgrynsgröten till jul och i det älskade doppet till kaffet. Ja, visst vilar det ett skimmer av barnslig oskuld över kanel?
Men det är ett sken som bedrar. Kryddan som gör oss så milda till sinnes kan vara både lömsk och förrädisk. Och då talar vi inte bara om i det förflutna, då en falsk kanelvittring vid mitten av 1500-talet fick den girige expeditionsledaren Gonzalo Pizarro att ställa till blodbad i Ecuador. Nej, det här är ett brott som fortfarande pågår i våra kryddhyllor. Det vi kallar kanel är i själva verket en simpel bedragare; en asiatisk kryddkusin vid namn kassia, eller kinesisk kanel. Mer råbarkad och grövre trängde den ut den tunna, spröda Ceylonkanelen vid förra sekelskiftet. Den som har sett Ceylonkanel och kassia sida vid sida låter sig inte luras igen.
Redan historieskrivaren Herodotos visste för 2500 år sedan att det fanns olika kanelsorter med olika egenskaper. Men i övrigt visste han just inte mycket – eller så kunde han inte motstå en bra historia. Han hävdade nämligen bestämt att kanelen skördades genom att fåglar som byggde sina bon av kanel lurades att fylla bona med köttstycken, varvid de till slut blev överfyllda och rasade ner så att bomaterialet kunde skördas. En medeltida rövarhistoria gick ut på att rysliga giftormar levde inne i träden och gnagde ur dem tills enbart den tunna kanelbarken återstod. Om inte annat så var skrönan effektiv mot kaneltjuvar.
Den äkta kanelen blev populär efter att holländarna lagt rabarber på den sydindiska ön som idag kallas Sri Lanka men som i kryddsammanhang är mer känd under namnet Ceylon.
Förvirringen är ännu större på världsmarknaden. Kanelutbudet är ett exempel på hur många kära barn kan ha ett och samma namn; det finns ett femtiotal närbesläktade träd med aromatisk bark som säljs under namnet kanel. Eftersom ordet kanel kommer från latinets canella som betyder ”små rör” har ju strängt taget alla de små barkrören rätt till namnet. I Sverige brukar vi även kunna hitta mexikansk kanel och den grova indiska kanelen.
Är det då värt att rusa åstad och investera i Ceylonkanel? Tja, överraskande nog kommer du förmodligen att bli besviken. Det blev i alla fall vi. Den pinsamma sanningen är att den ”äkta kanelen” varken doftar eller smakar det vi kallar kanel. I amerikanska blindtester föredrog de flesta, även finbagare, inkräktaren kassia i olika bakverk.
Eller för att vara mer rättvis: Ceylonkanelen passar helt enkelt inte alltid i de klassiska kanelrätterna. Den som vill utforska den diskreta och älskliga smaken gör klokast i att börja med att använda den i milda desserter. Först tillsammans med frukt lever den upp till sitt goda rykte. Den allra bästa kombinationen jag stött på är med inkokta päron.
Kassian med sin lite mer mintliknande, varmt peppriga småbitska smak tål tuffare tag och fungerar i starkare rätter. Det är alltså den vi tänker på när vi blir nostalgiska över vår barndoms kanelbullar.

Vill du vara riktigt trendig bör du snoka upp vietnamesisk kanel som har en ren och klar smak eftersom mängden av aromämneet cinnamaldehyd är i särklass. På ett seminarium om kryddor organiserat av IACP var den överlägsen favorit i bland annat äppelkompott. På bilden ser ni gråskimrande bruna rör som min mor tubbats att turistimportera från Vietnam.
Kanelen är kryddhyllans lagspelare och utgör ryggraden i en uppsjö kryddblandningar. Den söta, lite jordiga kanelen trivs med de flesta varma currykryddor som spiskummin, saffran och nejlikor. Parfymörer brukar tala om en basnot; aromen som ger kompositionen kropp. I Kina fyller kanel den funktionen i kryddblandningen Fem Kryddor med stjärnanis och anis – en i alla fall i mina ögon oöverträffad smaksättare till lever och njure.
Den dugliga kanelen plockar snällt fram det bästa hos kött, kanske allra främst lamm där den mildrar koftsmaken. Var mer försiktig i fågelrätter: en trist kanelhöna gör ingen glad. I långkok får den djupa smaken ytterligare en dimension. Exempelvis i den nordvietnamesiska köttsoppan pho bo, där nötkött sjuds mjukt i tolv timmar och stjärnanis och vietnamesisk kanel får puttra med sista timmen. Resultatet serveras sedan med knapriga grönsaker och tunna skivor rå biff. En nypa kanel i köttfärsåsen i kombination med spiskummin gör underverk. Dessutom ger kanel soltorkade tomater en varm doft av just sol. Den orientaliska kombinationen kanel och rosenvatten får äppelkompotten eller grädden till kakan att dofta romantik.
Eftersom det är svårt att mala den hårda kanelstången används kanel oftast i puderform, vilket är bekymmersamt eftersom det så snabbt tappar smaken. Därför är det ett smart drag att låta en hel kanelstång koka med i en lag, en gryta eller en kompott. Smaken blir snäppet bättre och färgen klarare.
Om ni fortfarande inte är övertygade om kanelens förträfflighet så finns det flera vetenskapliga undersökningar att studera. Bland annat en som visat att en grupp friska vuxna karlar ansåg att kanel var den mest upphetsande doften på en kvinna. Denna kunskap är på sätt och vis urgammal; redan i antikens Rom ingick kassia i många av de mest förföriska parfymrecepten. Idag är Esté Lauders Cinnabar ett bra exempel på framgångsrik kroppskryddning.
En så förträfflig krydda som kanel har naturligtvis använts som medicin för och emot det mesta – mensvärk, håravfall, svårmod och kolik. Och jodå, naturligtvis skabb också, ifall du undrade.

På begäran: Chiliflingor

Till bloggarrutinerna hör att med jämna mellanrum göra sig lustig över alla tokroliga sökord som fått googlare att hitta till bloggen. Hit till Matälskaren hittar nästan inga som sökt på "hundkapplöpning" eller "vrålkåt". Däremot tycks det vara många som känner sig osäkra på vad "chiliflingor" är.

Alltså: chiliflingor är inget nytt påfund av Kellog's utan bara torkad chili som krossats i lagom stora flingor. Eftersom bitarna är lite större tappar de inte den fylliga fruktigheten så snabbt som finmald chili. Välj alltid illande röda eller mörkröda chiliflingor, är de bleksiktiga är det oftast ett dåligt tecken.
Ovan ser ni min stapelvara: tegelröda koreanska chiliflingor från Omi Food på Olosfgatan i Stockholm. Otroligt fruktiga, en gnutta rökiga och med lagom hetta. Passar lika fint i en thaisallad som en sydfransk fiskgryta (du ska ju inte snacka med chilin så det spelar ingen roll varifrån den kommer).
Förvara alltid din chili mörkt och svalt. Det borde vara kriminellt att förvara kryddor i ljuset och värmen ovanför spisen.

Te för sentimentala

Livet är inte enkelt. Ja, det var uttalande som skulle kunna vara en truism om det inte dagligen och stundligen prövades. Vi har det här med parfymerat te till exempel. Jag önskar att jag helt och hållet kunde avfärda det som vulgärt. Men en eftermiddag präglad av lätt mjältsjuka och vinterkallt soldis finns inget bättre än Kusmis franskryska brygder.
I den övre av de sanslöst dekorativa burkarna ser ni min favorit Anastasia. En varning utfärdas till alla purister — det här här tevärldens snyftare, en olfaktorisk motsvarighet till Borta med vinden. Eller för att vara mer konsumentupplysande: en snudd på överparfymerad variant av Earl Grey med extra piff av lime och apelsinblomsvatten.

Old and new kids on the blog

Julprydnaderna plockas bort. Jag för en ständig kamp mot överbelastning på alla plan och väljer därför att lägga nästan alla bloggkollegor på samma lista där jag kan skriva lite mer om dem.

Matbloggar

Krakel har kul
Krakel skriver inte bara bättre än de flesta jämnåriga utan pinsamt nog även bättre än flertalet matskribenter. Om hon inte drabbas av rättmätig hybris kommer hon att gå hur långt som helst.
Björns betraktelser
En krog-insider som fick ärva vår glassmaskin. Drinkarnas konung, skaka ihop vartenda recept han serverar!
Kardemumma
Victoria är dietist utan att det märks. Med en begåvning får smaker och fiffig vardagsmat är hon alltid lika förtjusande att besöka. Tänk att ha henne som granne ...
Mat och blommor
En stammis i våra kommentarer startade eget med lysande framgång. Jessicas pörte bjuder generöst på kloka tankar och frestande smaker. Vill du veta något om japansk mat är hon rätt person att fråga.
Mat och politik
Käre K och jag har ganska olika politiska åsikter men delar bland mycket annat en passion för kött, trots att det ibland ger viss bitter eftersmak. Höggradigt nördiga recept och matbetraktelser. Rekommenderas!
Tre tjejer i köket
Med lika god aptit på mat som på livet är de här coola brudarna helt oemotståndliga. Rekommenderas varmt för alla som får gåshud och eksem av nördfaktorn här.
Brazilian Linda
Det är lite med bloggar som med krogar. Det enda som gäller är läge, läge och läge. En matblogg från Brasilien kan ju inte vara annat än fantastisk. Lindas entusiasm ger det där lilla extra som gör att man längtar tillbaka.
En hemul i köket
Efter ohemula mängder tjat från övriga matbloggare startade hemulen eget. Metodisk research och oförväget testande resulterar i rätter som bara måste testas. Allas vår Oskar har potential att bli svårtartat kalenderbitande ärkenörd.
Lagers Tabberas
Göran är en gammal bekant som är en mästare på thailändska specialiteter. Han delar min förtjusning i välstinkande fermenterat.
Bendel
PR-Pia skriver initierat och flitigt om trender och fenomen. Mer samtid än framtid, men de riktiga godbitarna spar hon väl klokt till sina betalande kunder.
Kärlek, mat och folköl
Visserligen gillar jag inte folköl men resten är helt oemotståndligt. Ung, lovande och smart som fan. I framtiden kommer Gitto synas mycket.
Vitlök & olivolja
Ilvas blogg är läsning som får snålvattnet att rinna och näsborrarna att kittla av ljuva dofter från vitlök, timjan, rosamrin och söt parmesan. Roa dig med att kika på hennes första inlägg och se hur hon på vara något år utvecklades till stilsäker fotograf. Imponerande!
Veganvrak
Egentligen är jag kritisk till veganmat av många olika skäl. Ett är att jag ofta tappar matlusten av recepten. Men Saras samlade verk är ett lysande undantag. Här kan även köttätare få smarta tips.
Vinlusen
Min bästaste bästis är inte bara god och klok. Han kan skriva och är en sann naturbegåvning vad det gäller vin. En stundom vinglig fmanör i storstadsnatten.
Matblogg
Efter en lång svacka har grabbarna på en av de snyggaste bloggarna kommit igång igen. Välkomna tillbaka i matchen grabbar! Ni var saknade.
Tyvärr inte min bror
Andreas är griskindsförmedlare, biffgrytekokare och numera bearnäsvispare. En av mina favoritbloggar.
Snabbmatsälskare att älska
Alltså: när redaktionen har en bra dag levererar de de roligaste inläggen i matbloggsvärlden. Lyckligtvis har de nästan alltid bra dagar.
En god portion mormormat
Att besöka Kinnas blogg är som man önskar att släktmiddagar vore. Tryggt utan att vara det minsta trist. Som att sjunka ner i en mjuk fåtölj och prata med en gammal kär vän.
I hennes franska kök
Kvinnan gör inte bara fantastiska recept. Sådana com man verkligen får lust att laga. Hon kan virka också!
Broccoli
Frida uppdaterar sporadiskt. Men bra. Och när komnmer kameran tillbaka?
Alice Brax är inte heller frisk
Ständiga uppdateringar och pillemariska infall från vassa Alice. Häng här om du vill veta mer om en matmurvels vardag.
Eko-Robert i Varberg
Nu när Robert börjat smaka på sakerna är hans ambitiösa blogg än mer läsvärd. Han listar helt enkelt ekologiska varor, var de finns att köpa och vad de kostar. När kommer filial i Stockholm?
Sannah
Kreativ färgsprakande mat från Malmö. Kan det bli bättre?
Salt
Stellan tipsar, testar och trixar med bravur. Och blir bara bättre. (Fast jag länge glömde bort att lägga till den här av oförklarlig anledning.)
Martins mattips
Martin är en hejare till handlare och utforskar gärna Malmö med omnejd.
Nässelblom och choklad
Ljuv men jordnära matlagerska med sinne för vardagens poesi. Vackert värre.
Patriks blandning
Rustikt, robust och roligt. En nyfken nörds lustvandring i sinnenas rike. Matporr. Känsliga varnas.
Louises lyckträffar
Serendipitet i köket är inte att förakta. Slumpens verk ger god skörd. Genialiska hyss med ogräs och pomelo.
Lunchlådan
Rockig mat av självlärd cool kocka utan spenderbyxor men med strålande fantasi.
Snällmat
Göteborgsk medelhavsinspiration med finess. Risotto, skaldjur och karnivorkrumelurer.
Krubb
Blogen med det oslagbara namnet bjuder på en temperamentsfull kock (sånt gillar vi!), maffig mat och vardagsfunderingar.
Karin kikar ut
Ett fönster med finfin utsikt av maten i Malmö och resten av världen. En inspirerad och inspirerande hemkunskapslärare vid tangentbordet.
Annes mat
Kattälskande mästerbloggerska som skriver mest på engelska.
Gollans goda
Underbart nördig och distanserad blogg med mycket asiatiska inslag. Stark nykomling som lovar mycket. En sushikännare.
Jojje mittimaten
Rackarns bra recept med finurliga tricks. Ingen dussinmat utan verkligt originella idéer. Fler inlägg tack!
Brödmartin!
Jamen, kan det bli mycket bättre än så här? När ni inte har tid att baka kan ni droola över de här högkvalitativa brödbloggen. Nördvarning!
Matdériven
Snygg blogg med lika snygg mat. Igelkottarna stal mitt hjärta och behöll det. Roliga utblickar och smarta länktips.
Anna-Maria
Cybermamma som rockar i köket.
Favoritmat
Ninna har känsla för enkla men raffinerade kombinationer. Och tar bilder som får en att vilja rusa ut i köket och återskapa recepten själv.


Fortsättning följer ...

Oätligt
Inte så mycket om mat men fullgod andlig spis.
Gunillas dagbok
Klokt och nyanserat från en utmärkt murvel i USA. Varvat med lite mat. Ett journalistiskt föredöme.
Lotten
Kalenderdrottning och verbal akrobat.
Ondskan
En alltigenom ond varelse med en ännu ondare tax som sektledare.
Kom till kritan
Lysande och initierat från skolans värld.
Redaktörn
Berör, belyser, reflekterar.
Bokhora
Bästa bloggnamnet. Artfränder till denna mathora.
Staffan
Alltid arg, ofta bra.
Mickey och Stationsvakt
Två ärkebloggare som verkligen förstår att utnyttja bloggens möjligheter.
Fru Hatt och Sofia
Två fina, varma människor. Fler såna!
Emma
Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför det är så fruktansvärt beroendeframkallande. Jag tror nyckelordet är obändig.
Gudmundsson
Mannen som fick mig att börja blogga på allvar. Jag tycker om Pers argumentation, analys och oförutsägbarhet. Dessutom är han sjukt trevlig. Jag delar inte hans politiska åsikter särskilt ofta.
Herr Bergh
Jag diggar Herr Berghs inlägg för att de snarare är intelligenta välformulerade frågor än svar och för att han är en av få debattörer som ändrar åsikt när motståndarens argument är tillräckligt bra. Dessutom är han väldigt söt.
Sven-Åke
Favoritfotograf med överblick, inblick och klicketiklick.

Vi i Bittermitten

För första gången har jag en politisk hemvist. Bittermitten, sweet Bittermitten.
Odogmatiskt, ifrågasättande och kunnigt. Nästan floskelfritt. Kan bli vassare. Vill ni diskutera politik med mig ses vi där.
Edit: Det är INTE jag som skriver där. Men jag sympatiserar med det mesta av åsikterna.

Rajrajraj ...

Inspirerade av favvo-skribenten Marteus utmärkta krönika om att vi borde konsumera mer tjänster och mindre varor beslöt vi spontant och högst altruistiskt att gå på F12 i afton. Små portioner och arbetsintensivt till tusen. Helt i Marteus anda.
Enligt Paul Svensson (en favvo-kock) tillbringar kockarna understundom tid med att kärna ur åkerbär. (Ja, du fattade rätt: de pillar ut alla de små stenarna utan att skada fruktköttet.) Ett sådant stilla vansinne bara måste subventioneras.
Vi lovar nästan att spotta ut allt politiskt inkorrekt.
Rapport följer.