Transfetter eller tramsfetter?

Idag har Karin Bojs ett stort uppslag om transfetter i Dagens Nyheter. Tidigare har hon skrivit arga krönikor om Livsmedelsverkets slappa hållning i transfettsfrågan. Transfetter ökar dramatiskt risken för hjärt- och kärlsjukdom och bidrar troligen till andra inflammatoriska reaktioner i kroppen.
Inga nyheter precis men det är bra att vi som älskar mat fortsätter att ta upp frågan om varför svenska livsmedelsföretag vägrar ta bort transfetterna. Det är inte svårt. Danmark har redan lyckats. Och i Sverige tog livsmedelsföretagen frivilligt bort transfetterna från margariner som säljs i vanliga affärer. I storköksmargariner förekommer transfetterna fortfarande.
Hemma hos oss förekommer sällan produkter som innehåller transfetter. Eftersom min mans barn har anlag för allergi är det viktigt vad de äter och vi undviker hel- och halvfabrikat om de inte är av god kvalitet. Kakor och bullar köper vi aldrig hem om vi inte passerar ett oemotståndligt bageri. Och på bagerier av den kalibern bakas knappast med billigt margarin. Vi tillhör lågriskgruppen, en välutbildad gastronomisk överklass.
Men man ska inte behöva vara matnörd för att ha rätt till säker mat. Allt kan inte vara konsumentens ansvar. Transfetter är en sådan dum och onödig risk att svenska myndigheter och livsmedelsindustriers flathet är pinsam och oursäktlig.
Ta bort transfetterna ur maten nu!

Efterlyses: Caesaer med klass!

Efter en traumatisk sammanstötning med något som uppgavs vara Caesarsallad igår, kräver jag att få veta vilket ställe som gör stans bästa. Som umamiälskare kan man nämligen inte ha det mycket bättre än med en Caesarsallad, något glas vin och sin älskade vid ett krogbord. För ett par år sedan var det definitivt Alex Vinbars filial på Östermalmshallen som var min favorit. Här följer några viktiga kriterier för att Caesarsalladen ska kvala in på topplistan:
1. De gröna bladen ska vara romainesallat av bra kvalitet. De ska inte vara finstrimlade utan i trevliga chunkar.
2. Burkmajo går fetbort (jag ryser vid blotta tanken).
3. Parmesanosten ska vara mycket fint riven. Själva vitsen är att vartenda salladsblad ska ha en ljuvlig hinna av dressing och sedan ett tunt lager parmesan (rysning igen, nu av välbehag). Vill kocken sedan illustrera sin genorositet genom ett par stora flak parmesan oppanpå också så må det vara hänt.
4. Dressingen ska ha en mjuk smak av minutkokt ägg (aka coddled egg). Ungefär som en äkta nobisdresssing.
5. I originalet fanns inte sardeller. Det gör det idag och det tackar Matälskarna för. Observera skillnaden mellan anchovy (engelska för sardell) och ansjovis (svensk sillinläggning). Vi har råkat ut för fasansfulla förväxlingar.
6. Lätt smak av Worchestershiresauce är trevligt. Andra småsaker som avgör är val av olja i dressingen. En alltför dominant olivolja kan fälla en annars optimal Caesar. Vi gör vår dresssing på en blandning av oliv- och rapsolja. Vinägern måste vara mild men distinkt. Vi använder i regel lime, som en artig bugning åt salladens mexikanska ursprung.
7. Krutonger bör vara små, gyllene, spröda och nygjorda. Rostat bröd till accepteras inte. Idén är att krutonger ska följa med varje tuggga för att kontrastera mot de mer eftergivna salladsbladen.
8. Övriga ingredienser är onödiga och stjälper oftast mer än de hjälper. Jag gillar dock kyckling till min sallad.

Teve i helgen? Nä!

Jag har upptäckt att jag nästan slutat läsa bloggar och de få jag läser är av personer som jag börjat umgås med privat. En del flyttar till och med in. Författaren till den i särklass mest välskrivna och fyndiga (om än lite spretiga) vinbloggen har jag förövrigt umgåtts med i 12 år.
Ett strålande undantag är Sandras blogg. Henne känner jag inte alls. Hon hatar mig lika mycket som jag dyrkar henne.
Jag tittar aldrig på teve av samma skäl som alkoholister inte har sprit hemma. Det urartar lätt till okontrollerade orgier. Sandras frustande högenergiskriverier får mig att förstå varför jag aldrig får avvika från den smala tevefria vägen. Läs henne! Numera får hon bo bland mina länkar till höger.

Stadiga doningar från ett franskt kök

Äntligen en tvillingsjäl som älskar Spätzle! Borde bli en trend på krogen snarast.

Inte matnyttigt

Vad roligt att det blivit lite debatt om rollerna som journalist, skribent och copywriter. Jag blev engagerad i och med mitt beslut att bli mer kommersiell för att rädda min ekonomi som gått i kvav efter flera års ohälsa och ostrategiska flyttar. Jag hävdar att om man vill kalla sig journalist ska följa de etikregler som finns.
Jag har aldrig kallat mig journalist men trots detta försökt hålla mig så oberoende som möjligt. När jag nu bestämt mig för att ta reklamuppdrag tycker jag att det är viktigt att deklarera öppet vilka jag arbetar för. Mer om mina roliga kommersiella jobb hittar ni på Matlabbets blogg.
Diskussionen förs bland annat hos den välskrivande Redaktörn. Hos min Matlabbs-broder Olle och hos Gunilla Kinn.
Frågan om fuljournalistiken togs upp igen efter att Andres Lokko, som skrev en oerhört intressant och frän artikel i Publicistklubbens årsbok, visat sig vara "sponsrad" av Levi's. Klicka er vidare från Isobels utmärkta blogg.
Trevlig läsning!

Nörderier: Tomatillo

Nå, eftersom jag fått klagomål på att jag är så snobbig att jag inte giter förklara vad en tomatillo är ber jag att få pudla och bjuder här på en introduktion till denna underbara syrligt friska frukt.

Under det spröda höljet, som för tankarna till en physalis, döljer sig en frukt som påminner en hel del om tomat. Detta innebär inte som många tror att den lättvindigt kan ersättas av en tomat. Åhnej! faktum är att den faktiskt är mer släkt med just physalisen och de närmaste veckorna ska jag experimentera med att göra en mexikansk salsa verde med physalis. Resultaten kommer att redovisas här, även om de innebär ett fullständigt och förnedrande misslyckande. Redan nu inser jag att den inte kommer att bli särskilt grön.
Precis som tomaten passar tomatillon bra i kokta såser som sedan kan frysas.
Konstigt nog odlas den tacksamma och delikata frukten nästan bara i Mexiko och USA.
Tomatillo finns att köpa (ofta till ockerpriser) i grönsaksdisken på Hötorgshallen men även på NK:s Saluhall och ibland på Östermalmshallen. Tipsa gärna om ni hittar fler och bättre ställen.

PS. Fin bild som jag fick låna av rara Sea Lion på Flickr. Klicka på den för att se fler av hans fina bilder.

Judit & Bertil!

Eftersom jag tycks glömma några i varje massmejl och dessutom vill bli överraskad lägger jag ut en extra kalleslse här: Alla som vill skåla in helgen med oss kan infinna sig på Judit & Bertil, Bergsunds strand 38 på fredag mellan 17 och 19.
Barn kan medtagas om de är vackra, välartade och gillar arkadspel.

Vi ses där!

Hur kunde jag?

Ja, hur kunde jag glömma att lägga till Guckalandslaget i länksamlingen? Jag som är passionerad ‘guckälskare, patologisk gucklagare och dessutom stort fan till de begåvade människorna Henrik Francke om Mia öhrn som ligger bakom satsningen.
Jag vill tro att försummelsen inte beror på att det gröna trollet i mitt undermedvetna gnisslar tänderna av avundsjuka över den briljanta idén.

Stoppa pressarna!

Hemkommen från Gastronord, den stora matmässan där nördar, matvrak och de som slår mynt av dem möts. Vilken smak är det då som dröjer sig kvar? Det mesta som provats i mässans snyggaste monter — Italiana Food Selection, är värt att åka tillbaka en sväng för. Gina Hjort som driver företaget får en att gripa efter klyschor som passion och matälskare. Inga andra ord räcker till.
Culatellon di Zibello utför ett trolltrick i munnen genom att diskret smälta bort samtidigt som den sötigt nötiga smaken dröjer kvar och berusar i en kvart. Parmaskinka blir inte bättre än så. Inte mycket annan mat heller för den delen. Här behövs banne mig ingen vitlök, chipotle och eller jävla Sour Ceam & Onion.
Lika dramatisk för sinnena är Mostarda di Arance från den lilla hant- och tillverkaren le Tamerici. Här kommer jag med en druckens envishet tillbaka till min tes att korta ingredienslistor borgar för kvalitet. Tre ingredienser är allt som behövs för att skapa en smakexplosion. Bitterljuva apelsiner, lenande socker och en kontrapunkt i form av pikant olja från senap.
Men det allra ljuvaste minnet är trots allt dessertsåsen från det finska företaget Petsmo Bär.
Även här är ingredienslistan föredömligt kort: Havtorn, socker och smultron.
Best in Show, helt enkelt.

Den koppärriga kärringens bönost

I Kina använder man många knep att dryga ut köttet, här används den milda bönosten tofu. Torkad shiitakesvamp är mycket, mycket mer aromatisk än färsk och bidrar till att biffa upp köttsmaken eftersom den är rik på umami-ämnen som bildas vid torkningen. Fråga mig inte hur de får ihop namnet Ma po do fu till ”Den koppärriga kärringens bönost” men det gör de! Se till att du får tag i riktigt fin och mager skinkfärs. Vanlig fläskfärs innehåller skröfs från hela grisen och smakar därefter. Rätten blir helt vegetarisk om du använder t ex quornfärs. Receptet är en lite modifierad verson av det som publicerats av min idol Fuchsia Dunlop.
Ma po do fu
4 torkade shiitakesvampar
1/2 tsk sichuanpeppar
2/3 tsk fänkålsfrö
2 msk neutral rapsolja
250 g skinkfärs
2 klyftor vitlök
1/2-1 msk sichuanesisk chilipasta med bondbönor eller sambal oelek
1 msk ljus soja
1 msk mörk soja
1/2 msk kycklingfond
250 g tofu, helst av halvfast typ
1 tsk chinkiangvinäger eller balsamvinäger
ca 1 tsk ljust muskovadosocker
ca 1/2 msk potatismjöl
Till servering:
finhackad koriander, finskivad salladslök, ris eller nudlar
1. Slå hett vatten på shiitakesvamparna och låt stå i 20 minuter.
2. Rosta sichuanpeppar i torr panna med fänkålsfröna tills de doftar och knäpper. Stöt i mortel. Ställ åt sidan.
3. Knipsa bort de sega stjälkarna från shiitaken. Grovhacka hattarna. Finhacka vitlöken. Tärna tofun.
4. Hetta upp oljan i en panna och stek färsen hastigt på mycket hög värme tills den fått lite färg. Se till att den smulas i små bitar. Blanda ner svamp, vitlök. och chilipasta. Fräs i ytterligare någon minut under omrörning. Vänd ner tofun.
5. Vänd ner sojorna, fond och 2 dl vatten. Låt puttra under lock ca 10 minuter. Vänd ner tofu och låt puttra ytterligare 5 minuter. Tofun ska gå sönder lite grann men inte helt. Vispa ut potatismjölet med en liten skvätt kallt vatten och rör ner i den puttrande grytan. Smaka av med vinäger och socker.

Kvinna med koll

Jag är tämligen indifferent inför DN PåStan. I ärlighetens namn läste jag den knappt ens när jag jobbade för den. Däremot gillar jag Redaktör-Elin skarpt. Därför listar jag henne nu till höger.

Tjata gärna på henne så att hon uppdaterar oftare. Hon har nämligen både koll och kvalitetskänsla när det gäller fik och krogar. Bara en sån sak att hon blir upphetsad av clotted cream. DN PåStans genomsnittlige läsare tror säkert att det är en ny hårgucka från Bed Head.

Livet på landet (1)

Röd om näsan med sinnet fullt av frid sitter jag nu vid datorn efter ett par dagar på landstället utanför Norrtälje. När man åker till landet avlägsnar man sig från storstadens pockande kulinariska imperativ och lagar lite latare.
Det här var helgens bästa smörgås: Surdegsbröd, basturökt skinka, stark söt senap och långa spjut av mjölksyrad gurka med mild vitlökssmak oppanpå. Allt inköpt på Saluplats 50 på Hötorgshallen.

Uppdatering: Det är inte bara skinka som kan basturökas. Packade just upp den nytvättade pyjamasen som torkats i den friska vårvinden. Eh, snarare impregnerats av rök från den vedeldade bastun.

Bra, bättre, Bockholmen

Brunch är ingen måltid, det är en ursäkt. För bakfulla eller bara utarbetade är det en ursäkt att trycka i sig feta grejor som inte kvalar in i det Livsmedelsverket anser vara en riktig måltid. Krögarna tar alltför ofta brunchen som alibi för att kränga ut flottiga nudelsallader och soggiga gratänger på råvaror som hittas längst bak i kylen. Ja, jag är desillusionerad efter att ha testat på Stockholms brunchutbud.

Lyckligtvis finns det undantag som ljuvliga Bockholmen. I en gul träkåk långt ute på röda linjen bjuds försmak av skärgårdssommar. Brunchbuffén är liten men varje rätt är vald med omsorg och tillagad så att råvarorna framhävs. Ja, nästan allt är riktigt, riktigt gott. Lagom kryddigt för att liva upp avslagna gäster utan att störa den ibland så ömtåliga söndagsmatsmältningen his mer nedfarna besökare. Stockholms godaste bacon serveras som små segel, elegant uppträdda och stekta på spett så att de inte knörvlar ihop sig så där ynkligt.
Ett fat pocherade ägg med skira dillvippor, är en syn för gudar, ett gäng bakade tomater friskar upp, revbensspjällen bjuder mild men distinkt hickorysmak. Feta såser saknas inte vilket är en innerlig tur när man behöver få nerverna inbäddade i hollandaise och aïoli inför måndagens ävlan.
Börjar ni bli mätta? Plocka åt er ett fat av de smarriga chokladkakorna och ät på verandan om solen är snäll och skiner på er. Espresson fick godkänt av min ibland pinsamt petige man, men presskaffet var faktiskt lite i blaskigaste laget.
Beställ bord för krogen är liten. 08-624 22 00

Demeters dotters granater

Ett namn betyder så mycket. För visst är det så med vissa ingredienser att det hörs på blotta namnet att de måste smaka alldeles enastående? Första gången jag stötte på ordet granatäppelsirap gick en förväntansfull rysning genom kroppen. Och så här ett par år efter den första bekantskapen kan jag bara konstatera att alla förvåntningar överträffats med råge.
Men vänta nu! Vi tar det från början; själva granatäpplet som är mamma till sirapen. Älskad i Mellanöstern sedan årtusenden tillbaka börjar den exotiska skönheten nu på allvar leta sig in i svenska kök.
Namnet förklarar sig självt: Frukten har äpplets form och storlek. Innanför ett tjockt läderaktigt brunrosigt skal döljer sig gnistrande granater, stinna av frisk rödavinbärsaktig saft med en kärv kärna i mitten som för munnen att knörvla sig när du biter i den. Fruktköttet kan vara knepigt att pilla ut eftersom sega, illasmakande skiljeväggar håller samman granaterna i intrikata labyrtinter. Ett knep som förenklar är att skära ett snitt genom det sega skalet runt om och sedan försiktigt vrida isär frukten. Sedan är det enkelt att hålla frukthalvan över en skål och helt sonika banka med en träslev på baksidan. Då trillar fröna prydligt ner i skålen. Strö juvelerna över en kycklingsallad, en fruktsallad eller en vanlig enkel grönsallad. Eller låt dem gnistra på en mandelkaka, en patéskiva eller nykkokt basmatiris.
Nå, det var frukten. Tillbaka till sirapen där granatäpplets goda egenskaper koncentrerats. Smaka och begrunda. Tänker du i samma banor till jag associerar du till balsamico och i ett huj kryllar ditt huvud av idéer om hur du ska använda elixiret. Precis som balsamico slår sirapen effektivt ihjäl salladsblad och andra milda grönsaker. Det är till rostade grönsaker, koncentrerade frukter, lagrade ostar och kallt kött som granatäppelsirapen firar triumfer. Tillsammans med sin trogna följeslagare valnöten är den en grundingrediens i persiska grytor som fesinjan.
Även om det nästan bär mig emot att berätta det så finns det mer pragmatiska skäl än smaken och det poetiska namnet att intressera sig för granatäpplet. Amerikansk forskning har visat att granatäpplen kan skydda mot prostata cancer – och på ett förunderligt politiskt korrekt sett verkar det ha liknande effekt på bröstcancer. De aktiva substanserna är fenoler som även kan ha positiv effekt mot hjärt- och kärlsjukdom.
Jag som blir lätt mjältsjuk vid tanken på granatäpple finner mer charm i den gamla myten om Persefone, skördegudinnan Demeters dotter som rövades bort av underjordens härskare Hades. Eftersom Persefone inte åt något av de läckerheter som hon frestades med hade underjorden ingen makt att hålla kvar henne när hennes mor krävde henne tillbaka. Nåja, nästan — hon stöp på sex futtiga granatäppelkärnor. Resultatet blev att Persefone var tvungen att tillbringa sex månader om året vid i underjorden vid Hades sida. Demeter blev varje gång så purken att hon lät världen drabbas av mörker och köld . Nästa gång ni svärande skottar fram bilen kan ni alltså skylla på granatäpplets oemotståndliga lockelse.

I've gone commercial!

Efter att ha jobbat som hederlig, omutad matskribent i ett drygt årtionde är det med sorg i hjärtat jag meddelar att det inte går att försörja sig som frilansande matnörd. Under den tid jag arbetat som frilans har inte bara arvodena utan också etiken sjunkit på de flesta av redaktionerna. Gränserna mellan reklam och redaktionellt material suddas ut.
Eftersom jag är trött på att arbeta för jämnan med en timlön motsvarande en snabbnöpskassörskas tar jag numera konsultuppdrag, skriver pressmaterial, recept och böcker för beställare vars produkter jag gillar.
Jag hoppas det inte kommer att påverka partiskheten på den här bloggen. Mer om mina uppdrag och en del köpetexter kommer ni att kunna läsa på Matlabbets blogg.

(Flickan är köpt av Gammeldansk, klänningen på Grand Bazaar)

Saker jag gillar (2): Tomatillo

Nå, eftersom jag fått klagomål på att jag är så snobbig att jag inte giter förklara vad en tomatillo är ber jag att få pudla och bjuder här på en introduktion till denna underbara syrligt friska frukt.

Under det spröda höljet, som för tankarna till en physalis, döljer sig en frukt som påminner en hel del om tomat. Detta innebär inte som många tror att den lättvindigt kan ersättas av en tomat. Åhnej! faktum är att den faktiskt är mer släkt med just physalisen och de närmaste veckorna ska jag experimentera med att göra en mexikansk salsa verde med physalis. Resultaten kommer att redovisas här, även om de innebär ett fullständigt och förnedrande misslyckande. Redan nu inser jag att den inte kommer att bli särskilt grön.
Precis som tomaten passar tomatillon bra i kokta såser som sedan kan frysas.
Konstigt nog odlas den tacksamma och delikata frukten nästan bara i Mexiko och USA.
Tomatillo finns att köpa (ofta till ockerpriser) i grönsaksdisken på Hötorgshallen men även på NK:s Saluhall och ibland på Östermalmshallen. Tipsa gärna om ni hittar fler och bättre ställen.

PS. Fin bild som jag fick låna av rara Sea Lion på Flickr. Klicka på den för att se fler av hans fina bilder.

Vardagshjältarna slår till igen

Sen jag började läsa Cook´s Illustrated sover jag bättre på natten. Jag slipper nämligen grubbla på sådana här problem.

Trauma i Malmö!

Man kan inte skriva om mat när fasansfulla saker inträffar. Det vill säga att ens konsumtionsmönster rubbas för all framtid. Butiken Strumpan i Malmö lägger ner. Var ska vi lyckligt otrendiga nu köpa förra säsongens ljuvliga Wolfordstrumpbyxor för en tredjedel av normalpriset? Rusa i alla fall och köp allt ni orkar på den fenomenala slut-rean. Om ni ändå är i Malmö måste ni besöka Grand Bazaar, den bästa second handbutiken som ligger vid Konserthuset. Mer om Malmö och den goda maten inom kort då jag hämtat mig efter strump-chocken.

Klarspråk!

Bojkotta inte fotboll. Bojkotta bordeller. Bojkotta aningslös bordellromatik som den här kampanjen. Bojkotta Festis. En onödig produkt med en osmaklig och korkad marknadsföring med osedvanligt dålig tajming.

Ivan den förskräcklige

Jodå. Även jag har fått påhälsning av Ivan den förskräcklige, som skickat smakprov vill att jag ska skriva om de nya blingbling-festisarna. I reklamfilmen skyls sexismen nödtorftigt över med en osmaklig ironi. Den lämnar samma eftersmak som de erbarmliga festisarna. Jag har nämligen smakat så att ni slipper.
De olika syntetiska smakerna ger halsbränna och innehållsdeklarationen är lustig läsning: E-numren kommer före extrakten av de örter som påstås ge Viagra-effekt.

När jag vill ha roligt dricker jag vin. Vill jag bli fet äter jag choklad. Hej och hejdå, Ivan! Besvära dig inte att titta förbi här i fortsättningen.

Heinz vs. Felix

— Nej, den är inget god, sade jag i den dubbla auktoriteten som vuxen och matnörd.
Äldste bonusbarnet hade lagt en ketchupflaska av folkhemsmärket Felix i varuvagnen. Vi är en Heinz-familj. Det är så vi tycker om att se oss själva. I ett ögonblick av svaghet lät jag Felix-flaskan ligga kvar. Långsamt tog en diabolisk plan form i mitt huvud.
Väl hemkommen till Matlabbet ordnade vi i pedagogiskt syfte en blindprovning av de två ketchupmärkena. Resultatet? 3-1. Felix' mildare, mer tomattunga smak vann över Heinz' pigga vinägersting.
Eftersom i vår enfald tutat i barnen att vi lever i en demokrati blir det Felix hädanefter.

Hitta rätt i varudjungeln

Åh, hur kunde jag bara slarvigt rekommendera en sås utan att förklara exakt varför? Låt mig börja med hur det kom sig att jag valde att ge just den här såsen ett hem i min kyl.
Som alla matnördar älskar jag att läsa innehållsförteckningar. Ett enkelt knep för att få med sig en riktig racksing hem är att bojkotta allt som har mycket konstigheter i sig. Nej, jag är inte anhängare av komspirationsteorin att de stora livsmedelsföretagen knökar in så mycket farligheter de bara kan i vår mat. Jag anser bara att en bra produkt inte behöver en massa mysko saker för att bli bra.
Den härliga salsan innhöll inga konserveringsmedel eller guargummi. Däremot en dos tillsatt E 621 (natriumglutamat). Eftersom jag inte är purist accepterade jag det. Inte minst med tanke på att salsan var baserad på tomatillo och smaksatt med den underbara chilin passila.
Använd alltid samma princip när du handlar. Ju mindre tjafs med maten, desto bättre. Ta till exempel soja. Ingen frisk mäniska (och inte jag heller ) kan hålla reda på alla märken. Men jag vet att en soja gjord efter den urgamla konstens alla regler inte behöver konserveringsmedel, smakförstärkare eller sockerkulör för att ha hållbarhet, smak och rätt lyster. Hittar jag sådana ingredienser i förteckningen anar jag att tillverkaren har tagit genvägar och att kvalitetet är därefter.
Välj en soja som innehåller maximalt dessa ingredienser: sojabönor, salt, vetemjöl och möjligen - socker. Chansen attt du kommer hem med en höjdarsoja ökar dramatiskt om du lusläser etiketten.

(Vetemjöl? Det ingår i mycket små mängder för att hjälpa den mikrobiologiska processen. Enligt Livsmedelsverket kan personer med glutenintolerans äta soja trots att detta vetemjöl ingår.)
-------------------------------------------------------------------------------------------------
PS.Jag vet att jag svurit att bara skriva om mat här. Men jag kan inte låta bli att lämna den här länken till Lousie P:s papper om huruvida det finns grund att bojkotta fotbolls-VM. Nej, man har inte rätt att vara osaklig och använda urusla källor bara för att man har "goda" syften.

Saker jag gillar (1)

Det finns en värld av äkta smaker, utanför Santa Marias trista texmex-approximationer. Och det innebär inte att du behöver laga all mat själv. Köp hem en flaska Salsa Ranchera av märket La Costena. Finns bland annat på Latinamerikanska Livsmedel på Hötorgshallen och ICA Maxi i Nacka.
Häll över ägg stekta i het olivolja och klipp över färsk koriander. Eller apa efter Matälskarnas måndagsmidddag: entrecote, ugnsbakad butternut squash och en sallad på avokado, tomat, rödlök, socker, finrivet limeskal och pressad lime. Servera med den goda salsan.
Nej, det här fick jag inte betalt för att skriva. Tyvärr.

Lantlollan som blev världskändis

På Elins begäran lägger jag ut texten om enbär tidigare publicerad i SvD.

Tänk att gräva längs bak i garderoben och hitta en gammal trasa som är senaste skriket. Lite så är det att återupptäcka enbär. Enbär är en snudd på optimal krydda — med en burk i skåpet är du totalgarderad.
Enbär fungerar utmärkt som minsta gemensamma nämnare på stora släktmiddagar eftersom den passar precis alla. Farmor kommer att skrocka igenkännande och kusinen som annars livnär sig på fernenterad bläckfisksushi kommer att vissla till av förtjusning över din kunskap om den hetaste trenden: Scandinavian Exotica. Efter att ha snurrat loss i samba, tango och tablatoner vill smaklökarna nu dra sig tillbaka och kontemplera till ett stilla skogssus av skandinaviska folkvisetoner.
Enbäret har en friskhet som livar upp välhängt vilt när det smakar lite i dödaste laget. De ger en extra dimension åt platta gräddsåser och kålrätter samt rundar av surkålssyra.Samtidigt tillhör det precis som fänkål och stjärnanis de där kryddorna som ger en säregen sötma. En sötma som påverkar vinet på ett lustigt sätt. Nej jag säger inget, prova själv.
Min egen enbärsrenässans började när jag fick ett infall och rostade enbären. Precis som peppar, kardemumma och spiskummin tramsogrifieras den burdusa lantlollan till en elegant smaksättare med inbjudande fyllighet. Biter du i ett orostat enbär är det lite som att ta en tugga av julgranen. De rostade kan däremot krossas fint och blandas direkt med dressing i rotfruktssallader. Eller ge smak till vilda vackra köttbullar. Istället för att låta hela enbär långsamt ge smak åt ett långkok krossar jag dem och bryner tillsammans med schalottenlök till en pytt på rester av viltstek eller en snabb sås på apelsin.
Traditioner i all ära, det krävs innovation för att enbäret helt och hållet ska bli kvitt sin mossiga image. Därför beslöt jag att ta livsmedelskemin till hjälp för att hitta nya djärva rätter. Teorin som omhuldas av trendiga hi-tech-kockar är att ingredienser som har gemensamma aromämnen med fördel kan kombineras.
Alltså slog jag med darrande fingrar upp praktlexikonet On Food and Cooking av min husgud Harold McGee. Det började bra. Eftersom jag alltid älskat den toscanska vilsvinsgrytan med kryddkombon av rosmarin och enbär kändes det som en triumf att kunna konstatera att de innhåller flera gemensamma aromämnen.
Efter att ha kikat närmare på de kemiska beståndsdelar som ger enbäret dess arom så står det klart att fler lämpliga äktenskapskandidater kan hittas i samlingen: anatto, muskotnöt, dragon och sassafras. Bäst matchad är enbären med ehem … spearmint. Framtida middagsgäster med sippa smaklökar är härmed officiellt varnade. Jag kommer inte att sky några medel för att på allvar föra in enbäret i vårt årtusende.

Foto: Fria Bilder

Efterlysning!

På torsdag har jag en matlagningskurs från 17.00. Jag behöver en flink assistent som diskar, plockar, gnolar och städar. Bra betalning. Matlagningsvana ett måste!

Ovärdigt!

I serien ovärdiga kropsskador kan jag bidra med min nytillkomna. Under köksbestyren inför min vän Vinlusens mingel lyckades jag tappa en rejäl klick skållhet linsröra innanför urringningen. Nu har jag en stor brännblåsa mellan brösten.

Ny kurs för kökskonstnärer

Vi har legat lite lågt med kurser på Matlabbet eftersom jag varit sjuk, men visst är ni sugna på en till före sommaren?
7:e maj kör vi Umami - det hemliga vapnet i köket
Det handlar alltså om heta knep för att maximera smaker. Vi laborerar med umamibomber som torkade räkor, fisksås, lagrad ost, miso, lufttorkad skinka och mycket, mycket mer. Jag har utvecklat några nya riktigt kanongoda recept. Som vanligt blir det mycket nörderier och en kavalkad av mystiska mumsiga råvaror. Det brukar bli 8-10 rätter på den avslutande middagen.
895 kr inklusive moms kostar kalaset. Alkoholfria drycker ingår. Vin och öl tar du med själv. Anmäl dig bums till eminenta Emelia på matlabbet/kanelbulle/gmail.com