Efterlyses: Caesaer med klass!

Efter en traumatisk sammanstötning med något som uppgavs vara Caesarsallad igår, kräver jag att få veta vilket ställe som gör stans bästa. Som umamiälskare kan man nämligen inte ha det mycket bättre än med en Caesarsallad, något glas vin och sin älskade vid ett krogbord. För ett par år sedan var det definitivt Alex Vinbars filial på Östermalmshallen som var min favorit. Här följer några viktiga kriterier för att Caesarsalladen ska kvala in på topplistan:
1. De gröna bladen ska vara romainesallat av bra kvalitet. De ska inte vara finstrimlade utan i trevliga chunkar.
2. Burkmajo går fetbort (jag ryser vid blotta tanken).
3. Parmesanosten ska vara mycket fint riven. Själva vitsen är att vartenda salladsblad ska ha en ljuvlig hinna av dressing och sedan ett tunt lager parmesan (rysning igen, nu av välbehag). Vill kocken sedan illustrera sin genorositet genom ett par stora flak parmesan oppanpå också så må det vara hänt.
4. Dressingen ska ha en mjuk smak av minutkokt ägg (aka coddled egg). Ungefär som en äkta nobisdresssing.
5. I originalet fanns inte sardeller. Det gör det idag och det tackar Matälskarna för. Observera skillnaden mellan anchovy (engelska för sardell) och ansjovis (svensk sillinläggning). Vi har råkat ut för fasansfulla förväxlingar.
6. Lätt smak av Worchestershiresauce är trevligt. Andra småsaker som avgör är val av olja i dressingen. En alltför dominant olivolja kan fälla en annars optimal Caesar. Vi gör vår dresssing på en blandning av oliv- och rapsolja. Vinägern måste vara mild men distinkt. Vi använder i regel lime, som en artig bugning åt salladens mexikanska ursprung.
7. Krutonger bör vara små, gyllene, spröda och nygjorda. Rostat bröd till accepteras inte. Idén är att krutonger ska följa med varje tuggga för att kontrastera mot de mer eftergivna salladsbladen.
8. Övriga ingredienser är onödiga och stjälper oftast mer än de hjälper. Jag gillar dock kyckling till min sallad.