Kayatoast med lime och limebasilika

Tänk dig lemoncurd men utan lemon. Men med mäktig kokosötma. Dyker ordet "kaya" upp i din besatta hjärna medan mungiporna börjar streta uppåt är du förmodligen en medberoende. Om du inte ens tänker "smaskens" är jag inte säker på att det här är rätt blogg för dig.
Egentligen hade jag tänkt göra egen kaya men den färdigköpta, som du hittar i asiatiska butiker är så pass bra att jag ångrade mig. Istället piffade jag upp burkad kaya med lime och limebasilika (bai manglak). Fotot togs av Ingvar Eriksson, melaminporslinet kommer från Singapore.

Kayatoast med limebasilika
(8 pyttemackor)
4 skivor fiberrrikt ljust rostebröd
1 1/4 dl kaya
1 msk pressad lime
1 tsk finrivet limeskal
några rejäla kvistar limebasilka
1. Blanda kaya med pressad lime och rivet limeskal.
2. Rosta brödet. Bred på kayan i ett rejält lager. Strö över blad av limebasilika. Lägg ihop bröden och skär i trevliga former.

Vendel på Sturehof

Torsklunch i fredags. 275 pix. Karamelliserade äpplen och svaga spår av pepparrot förgyllde och förhöjde. Gott: Absoult. Prisvärt: Nja. Inte ens med en lilla generöst lastade anklevertoasten som serverades till. Nästa gång (och förmodligen fler gånger) blir det Dagens husman för 125 kronor. Malmö är bäst!

Oubæk taggar ner

På Oubæk i Köpenhamn har man helt sonika avsagt sig sin Michelinstjärna (eller rättare sagt Guide Rouge-rosett) och börjat om från början. Nu brassas brasserikäk med humana priser till överlyckliga gäster. Jag inledde med fisksoppa med buljong på hårt rostade räkskal, Henrik mumsade sniglar i mild uppsmörad, nedtonad vitlökssås. Eftersom han är en djärv ätare blev han bara triggad av mina historier om sommarens snigelkok. Sen åt vi båda hälleflundra med svampfärserade grönsaker: en retrorätt som sammanfattade det bästa som hände med maten under 80-talet. Bredvis oss satt två glamourösa flickor och åt blodiga tournedous med friterad timjan, bearnäs och de finaste, knusprigaste pompe jag sett på länge.

Visst är det skönt att äta mat som man inte behöver analysera? Det räckte med att vi sade "Gott!" och log saligt mot varandra. Viss mat är rätt och slätt till för att ätas.
Sen gick vi på Kransekagehuset och tryckte i oss kransekager och saker med vaniljkräm som bara kan beskrivas som ett hån mot Atkin, Pritkin och samtliga kostrekommendationer som någonsin utfärdats. Vi vandrade långsamt ner mot Strøget med framtiden säkrad genom ett par extra kransekager i rosamönstade påsar. Solen sken på oss och vi insåg att visserligen är livet ett långt lidande, men ibland är det faktiskt mindre påtagligt.

Chez Dominique

Mobilkameran fick följa med till tvåstjärninga Chez Dominique i Helsingfors. På vissa sätt överträffade den sobra krogen mina förväntningar. Men sedan fick den vidunderliga måltiden mig och min medmatälskare att fördjupa oss i metadiskussioner. Typ: Varför gör folk saker? Mer om detta senare när intrycken mognat.
Det är inte tu tal om att det är genier i farten. Mest inspirerande var kanske hälleflundran i pseudoasiatisk skepnad med forellrom och två sorters tapiocapärlor (perfekt tillagade, vilket är sällsynt på dessa breddgrader). En len smörig sås knöt samman ingredienserna med sin smak av lakritsrot och ingefära. På tallrikens bräm häckade ett okynnigt pluttenuttigt spenatpaket med fyllning av ostron och chorizo. Dissonant men intressant. Vissa inslag i rätten kommer att få gästspela i en förenklad version på våra tallrikar i hemmet snart. Förmodligen med en fisk som inte är på upphällningen. Strax före hade vi njutit en pilgrimsmussla i förskingringen. Eller rättare sagt som offer för en konstfull trafikolycka som kunde varit arrangerad av Jackson Pollock (minus fraktaler).
Det första ord som kom för mig var disheveled. Inte förrän vi skrapade tallrikarna insåg vi hur harmoniskt vanilj, pumpa, blomkål, bläckfisk och de andra inblandade samspelade.
Det enda minuset var att flera av vinerna var för snipigt gammelfranska (eller elegant nedtonade, om vi ska vara snälla) för att matcha maten.

Pori, poro, poro!

I serien mat vi minns mest från Helsingfors presenteras: Långsjuden renlägg med två sorters sås på torkad frukt, pinjenötter och rosmarinkryddad potatiskaka. Makalöst gott!
Platsen för gottet var Glaspalatset, Europas största nu levande funkisbyggnad. I bakgrunden skymtar Johan och hans tyvärr mediokra renkalvlever. Utanför bild sitter Johans ungar och mumsar lövbiff med mycket bra pommes.