Så står man där igen. Med smörskammen. Det händer varje gång jag får besök av någon medmatnörd från en annan hörna av världen och jag måste förklara det påvra utbudet i mejeridiskens smörhörna. Låt mig göra en sak ytterligt klart: det är inget som helst fel på det svenska standardsmöret. Jag skäms varken för smaken eller för det svenska jordbruket. Jag skäms över det respektlösa sätt industrin standardiserat vårt smör och jag skäms kanske mest av allt för vår flathet inför detta och vad det säger om oss som folk. En smörälskande befolkning som accpeterar att leva med ett enda slags smör kan förmodligen vallas in i vilket extremistiskt vansinne som helst. För hur många andra nationer hade gått med på att deras nationalfett likriktats på detta kränkande vis? I andanom ser jag framför mig hur Italiens jordbruksminister talar till olivioljeproducenterna:
”Kära vänner! Olivoljans framtid måste säkras. Vi måste ha en enad front mot margarin, majsolja och andra vederstyggligheter. Därför ska vi i fortsättningen hälla samman olivoljan som ni producerar i stora tankar. Sen tappar vi den påstandardflaskor och säljer över hela landet. På så sätt kan vi garantera en hög och jämn kvalitet samt ett lågt pris. Fiffigt va?”
Jag kan tänka mig det öronbedövande jublet från de italienska bönderna och den veritabla folkfest som bryter ut hos det italieenska folket när de äntligen slipper den tidigare mångfaldens vånda och osäkerhet.
Allvarligt nu: De avlönade smörförespråkarna verkar omedvetna om det sjudande missnöjet hos matnördar och kockar. På ett mejerifinanseierat trendseminarium härförleden utlystes lokalproducerat och småskaligt som dagens ledord. Äkta vara ska det vara. Med ett imponerande glapp i logiken nominerades sedan det anonyma massproducerade (någonstans mellan Ystad och Haparanda) smöret generöst till en oförliknelig ”äkthetsraket”.
När jag senare korresponderade med representanten för mejerindustrin förtydligade hon att smör var ju äkta ”i jämförelse med margarin”.
Svenska kockar använder fortfarande snällt statssmöret, till och med på bordet ställs det fram. Men det glunkas, oj vad det glunkas. I andra skandinaviska länder hamnar jag sällan på en bra krog som inte skryter lite extra om sitt smör. Mitt livs godaste smör har jag ätit på urfinska restaurangen
Ilmatar. Sött, illgult med knastrande kristaller av salt. Ett smör att drömma om. En nationalklenod.
Lyssna nu kära svenska smörproducenter: Det är dags att tänka om. Välkomna till det tjugoförsta århundradet där till och med det vänstraste riksdagspartiet säger sig värna om fria småföretagare, medan det högraste oroar sig över de långa transporter den fria marknaden leder till. Trots detta lyser konkurrens, valfrihet och lokalproducerat med sin frånvaro i den fossila smörvärlden. Kossornas kollektivanslutning till smörtrusten förenar det sämsta ur två politiska system.
Krönikan tidigare publicerad i SvD.
Gott ekologiskt smör i bastanta block hittar du i underbara Hagnäshallen i Helsinki. Affären heter Glada kon (finskt namn kommer!). Spana in den söta loggan på förklädet. Min förtjusande kollega Ingrid Eriksson har för övrigt sammanfattat sina bästa Helsingforstips i Svenskan.
Etiketter: Finland, litania, råvarufetischism, smör
Nu åker vi till Finland med alla gazpachorecepten. Vi har mottagit flera bidrag på mejlen också. Tackar! Vi ser mycket fram mot att prova varianten med Bombay Sapphire.
Strax före hade vi njutit en pilgrimsmussla i förskingringen. Eller rättare sagt som offer för en konstfull trafikolycka som kunde varit arrangerad av Jackson Pollock (minus fraktaler). 
