Välsignelse!

Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska kunna beskriva den här eftermiddagen utan att förfalla till klyschor och jolmigt svammel. Jag är gråtmild. Det är rätt och slätt fantastiskt att arbeta med mat eftersom man möter människor på ett alldeles speciellt sätt. Människor man inte skulle möta annars.
Idag har jag och min väninna Ulla besökt en marockansk familj i Malmö och ätit tagine på kronärtskockor, lamm, späda ärtor och saltinlagd citron. Vi har slukat långångad couscous med ampra toner av smen och till slut — fast vi inte trodde det— funnit plats för sötsaker eftersom de var oemotståndliga.
Jag har lärt mig att marockansk anis har en helt annan smak än den jag använder i mitt kök. (Eftersom du undrade: den är mintigare med tydliga drag av citronskal och kardemumma.) Jag har upptäckt att det finns en speciell sorts gyllene sesam som passar särskilt bra i söta bakverk. Jag har kort sagt åter insett hur lite jag kan. Och hur viktigt och roligt det är att träffa människor som Hayat, Mohamed och Brasse.
Jag hoppas att få berätta mer om dem och alla smakerna de behärskar så suveränt i andra sammanhang. Och då ta med en fotograf som kan fånga magin hos den notoriskt svårfotograferade couscousen. En gemensam måltid får inte hackas sönder av ivern att föreviga. Men jag kunde varken låta bli att fotografera eller att lägga ut några bilder från en eftermiddag då världen kändes liten och trygg.
Varsågoda, en aptitretare!

Knuspriga marockanska mikrokakor med smak av annorlunda anis och gyllene sesam.

De saftigaste kokoskakor jag ätit hade en frisk syra av crème fraiche.

Hayat pratar bara franska och arabiska. Jag pratar ingetdera. Jag tror jag känner henne lite i alla fall.

Hayat lägger själv in sina citroner som ger det där speciella parfymerade beska eftertrycket åt marockanska rätter. Öppna burken och en doft av sommar, fast sommar någon annanstans, fyller rummet.