Kinkighet revisited

Tack vare Örjan hittade jag artikeln i SvD som har anknytning till inlägg jag haft om barn och mat. Generna styr till stor del kinkighet, kan man sammanfatta.
Avslappnat tålamod är att rekommendera. Och sluta skryt om att era barn äter allt för förkrossade familjer med problem. Tacka istället er lyckliga stjärna: era underbara men okritiska ungar hade levt farligt i en ennan tidsepok när maten inte var så harmlös som idag.

Eh, vi skryter ju själva en del. Men mest om hur mycket bättre Johans ungar äter sen vi slutade tjata. Men framför allt: vi har det trevligt runt bordet även när ungarna inte äter så mycket. Det är det viktigste.

Matlust och öppenhet för nya smaker är lite som musikalitet. Mycket medfött och en del kan tränas upp. (Själv är jag för övrigt snudd på tondöv och öronen är knappt kopplade till limbiska systemet.)