Barn som äter dåligt
Precis som i många andra familjer med matmisstänksamma barn hade vi problem runt matbordet tidigare. Nu är det mycket bättre. Här kan du läsa om hur vi äter i vår familj idag. Du får gärna ställa frågor om barn och mat. Jag är ingen expert men har fler knep på lager.
Det absolut viktigaste när det gäller matstrejkande barn är att sluta tjata. Att inte ta fajterna. Det är så mot alla instinkter att det känns bisarrt i början. Men det funkar. Efter ett par månader börjar de i regel äta myckeet bättre. Kanske var det lättare för mig att vara cool eftersom det inte var mina egna barn.
Observera att det finns barn som har superkänsliga smaklökar eller har fysiska problem att äta. Då behövs det experthjälp.
En intressant teori som inte fick plats i artikeln är att mattrotset ofta sammanfaller med den period i livet då barn i jägarsamlarkulturer lär sig själva välja mat. Vi kanske ska se neofobin som en naturlig, ändamålsenlig fas lika mycket som en revolt riktad mot oss vuxna.
Visserligen går matvägran att förebygga och behandla men du är inte en dålig förälder för att ditt barn inte vill äta det du serverar.
Alla barn är olika försiktiga och har olika smaklökar så jämför aldrig barn med varandra och lyssna inte på föräldrar som skryter om att deras barn minsann alltid ätit allt. Trösta dig med att dina ungar har stark överlevnadsinstinkt och är rustade för ett farofullt liv på savannen.
Tro det eller ej men jag var notorisk matvägrare som barn. Och jag hade ju rätt! Jag gillar fortfarande inte formfranska, kokt vinterpotatis, vitt ris, kronolja (minns ni den?) och burkmajonnäs.
Det absolut viktigaste när det gäller matstrejkande barn är att sluta tjata. Att inte ta fajterna. Det är så mot alla instinkter att det känns bisarrt i början. Men det funkar. Efter ett par månader börjar de i regel äta myckeet bättre. Kanske var det lättare för mig att vara cool eftersom det inte var mina egna barn.
Observera att det finns barn som har superkänsliga smaklökar eller har fysiska problem att äta. Då behövs det experthjälp.
En intressant teori som inte fick plats i artikeln är att mattrotset ofta sammanfaller med den period i livet då barn i jägarsamlarkulturer lär sig själva välja mat. Vi kanske ska se neofobin som en naturlig, ändamålsenlig fas lika mycket som en revolt riktad mot oss vuxna.
Visserligen går matvägran att förebygga och behandla men du är inte en dålig förälder för att ditt barn inte vill äta det du serverar.
Alla barn är olika försiktiga och har olika smaklökar så jämför aldrig barn med varandra och lyssna inte på föräldrar som skryter om att deras barn minsann alltid ätit allt. Trösta dig med att dina ungar har stark överlevnadsinstinkt och är rustade för ett farofullt liv på savannen.
Tro det eller ej men jag var notorisk matvägrare som barn. Och jag hade ju rätt! Jag gillar fortfarande inte formfranska, kokt vinterpotatis, vitt ris, kronolja (minns ni den?) och burkmajonnäs.
upplagd av Lisa
10/31/2006 07:58:00 fm
15 kommentarer
15 kommentarer:
Hej!
Jag är "bonusmamma" i en familj där det utöver min 16-åriga dotter finns två bonussöner(15 och 12 år). Min dotter och den yngre bonussonen äter allt och tycker om det mesta, men den äldre bonussonen har vrit "besvärlig" i alla de 5 år jag känt honom. Han äter INGA grönsaker, nästan ingen frukt, dricker inte mjölk och hans mamma tycker att han får vad han behöver (dvs vad han vill ha). Själv är jag rädd att han inte får tillräckligt näringsämnen och faktiskt får allvarliga bristsjukdomar. Nu ser han ut som en flaggstång: lång och mager, mager. Trött är han för jämnan och skolan missköter han. Och en tid kan man kanske leva på köttfärspizza, kebab och pannkakor, men inte år ut och år in. och det värsta är att får han inte vad han vill ha så äter han ingenting. Hjälp, vad gör man??? Numera bor han permanent hos sin mamma och vi ses på helger o lov, men jag är ju orolig för hans skull.
Jösses!
Tyvärr är det inte lätt att göra så mycket åt hur ungar äter i andra hem.
Lika lite som man kan lägga sig i vad grannens ungar äter. Har man inte barnen kontinuerligt är det svårt at påverka matvanorna.
Johans ungar har två ganska olika kosthåll men de verkar klara det fint.
Även om man har olika syn på näringslära kan man bidra med olika viktiga saker. Ungarnas mamma är jätteduktig på att låta dem baka och laga och vara delaktiga. Vi är bra på att lära dem gilla nyttig mat och spännande smaker.
Kanske bättre att låta någon annan föreslå livsstilsförändringar ät din bonuskille?
Vore det kanske inte bra att låta honom göra ett blodprov och allmän hälsokoll?
Det kanske finns en annan förevändning att få honom till doktor/sköterska som är mindre provocerande för hans mor? Annars räcker väl trötthet. Men det är hans fars sak att diskutera med exet.
Bra är ju att få honom att tycka att det är så kul med mat att han vill ta med sig goda vanor hem till mamma. Det låter ju som om han är supersmakare (dvs överkänslig mot vissa beska smaker), få gäller det att leta sig fram till acceptabla nyttigheter.
Kan han kanske tycka att det är kul att göra egen pizza? Eller baka bullar, som en inkörsport. Fixa egnba burgare är kul.
Vitamintabletter är en nödlösning, men kanske passar just här.
Lycka till!
Å, vad detta var insiktsfullt. Det värmer mitt hjärta. Alla mina tre barn är eller har varit mer eller mindre "matvägrare" och mycket känsliga för vissa smaker. Det jobbigaste (förutom att de alla tre vägrar olika saker) har varit att kämpa mot total oförståelse i delar av vuxenvärlden (t.ex. BVC, dagis, skolan, släkten), som anser att de bara är "bortskämda".
Jag har fem söner, den äldsta är nu fjorton och min yngsta har inte fyllt året ännu. De har också vägra att äta olika saker i olika perioder. Äldsta pojken och nästkommande brorsan i ålder, det skiljer drygt två år, triggade varandra. Sa storebror att något var äckligt så följde lillebror efter och pep också han att det var äckligt. Sedan hände något där lillebror åt glatt ändå, oavsett vad storebror sa och då kunde ju STOREbror inte sitta där och inte äta så då åt han också.
De senaste åren har vi drabbats av sorg genom flera dödsfall under kort tid. Barnen reagerade som barn kan göra, de vänder sig mot sådant i tillvaron som de kan kontrollera. Matgnäll behöver som Lisa säger inte handla om maten som så, utan om att vilja påverka och välja, att tala om för världen att jag finns och jag vill också ha något att säga till om. Att inte bygga upp konflikter och tjata ännu mer utan att göra det trevligt och lystfullt gör det trevligare. Jag hade god hjälp av en vän som tittade in och tog pojkarna och bakade, letade fram tokigt tårtpynt och gjorde hembakade baglar som dekorerades med allehanda frön och som kronan på verket en flagga. Helt plötsligt åt flera av barnen som ditintills hade vägrat äta smörgås i flera veckor baglar med lax och lök som om de inte hade sett mat förut. Samma sak med matlagning där barnen gavs möjlighet att påverka.
Det finns en bra bok som jag läste när pojkarna inte ville äta, Nam Nam; allt du behöver veta om ditt barns mat av Mehari Gebre Medhin(http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9100577014&s=1). Han har också medverkat i en trevlig artiklel av Jens Linder i DN (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=548&a=193793&previousRenderType=3).
Mina barn äter överlag det mesta. När de har sina perioder så accepterar jag det. Favoritmaten i hushållet är en mycket speciell gryta på bl a sälkött, min man kommer från norra Canada, men av förklarliga skäl kan jag inte laga den här. Dessemellan stoppar ungarna glatt i sig allt sådant som fördomarna säger en att barn inte "ska" tycka om, surt måste man lära sig att tycka om men jag har en unge som måste sägas vara i det närmaste beroende av kapris ;).
Det är föräldraattityden som fostrar barnen. Mitt ex, de stora barnens mamma var och är vegetarian och talade öppet vid matbordet om sitt äckel för kött - närmast att jämföra med barnmisshandel! Hennes insitament var alltså mycket starkare än min njutning och den äldsta dottern fick på gränsen till ätstörningar och grabben försökte göra så gott han kunde för att även tillfredställa min glödje över att laga maten. Det var nämligen jag som alltid lagade mat, dåvarande hustrun brände till och med vid tevattnet och använde degkrokar när hon skulle vispa grädde!
Det tog till 20-årsåldern innan det hela var reparerat. Vi skilde oss när äldsta tjejen gick i ettan.
Idag jobbar hon extra, vid sidan av Teknis, som servitris på en av landets "justaste" näringsställen och umgås med kändiskockar. Hon äter med största glädje och är ofta hemma hos mig och min nya familj. Grabben, gymnasist på sista året har fått smaken tillbaka och längtar hit till måltiderna. Mamman fortsätter tänka kortaste vägen mellan två punkter och festmåltiden hemma hos henne är fortfarande biffar lagade av köttsubstitut. Ingen skugga ska falla på henne, hon begrep helt enkelt inte bättre. Men det gjorde alltså barnen, middagarna här övertygade dem sakta men säkert.
Nu har de stora barnen två nya småsyskon hemma hos oss (och en till på väg). Nya barnens mamma är kock, thai och urskicklig.
-Det enda jag inte äter, eller tycker om är musslor som är kokta för länge, säger sexåringen och älskar lördagens redda fiskmagesoppa med chilli, socker, ättika och vitlöksolja.
Familjemiddagarna här hemma är avätna med stor glädje och i en fantastisk gemenskap bara för att vardagen också är kärlek.
Swemag
Du har rivit en fördämning Lisa. Men oj vilka intressant inlägg.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ha, jag var också notorisk matvägrare som barn!
Men inte av maten hemma, för den var för det mesta toppen (trots att vi inte fick sälköttsgryta), utan det var skolmaten jag vägrade äta.
Fast det gick ju inte, eftersom mattvång rådde – så de fick i minst ett års tid låta mig sitta och äta för mig själv inne i skolköket för att få matro (och där kunde man lättare slänga den äckliga maten i smyg).
Så jag anser liksom Lisa att jag också hade rätt – för inte var den maten särskilt kul, precis. Jag blir så glad för alla försök som görs till bättre skolmat och trivsammare skolmatsmiljö på olika håll. Både i Sverige, England och här i USA. Fast de har det inte lätt med otroligt små budgetar.
Åh inte är det nödvändigt med sådana grytor för att hemmamat ska vara toppen :).
Om man växer upp med bra mat hemma och så ska man äta en kokt höna som har misshandlats gruvligt i ett skolkök, då är det inte konstigt att man vägrar äta. barn har också rätt att protestera mot undermåliga förhållanden. Att säga att barns ovilja mot viss mat bara beror på fixa idéer är att underskatta barn. Vuxna har också sin specifika smak, det vore konstigt om inte barn också har det, må hända är den fortfarande i förändring.
Jag vägrade också att äta i skolan och mamma fick massor av ovett för det. Hemma åt jag det mesta och vi var tvungna att prova allt men inte äta upp om vi inte ville. Idag älskar jag ju mat men det ska fortfarande vara vällagad mat. Äter inte i personalmatsalen då den är för fet enligt mina smaklökar så jag är väl delvis matvägrare fortfarande. =)
vilken befrielse att läsa. Som barn lös har jag inte detta problem annat än när man bjuder barnfamiljer på middag. Jag har alltid varit förundrad (helt enkelt oförstående eftersom jag inte har barn och sällan har kontakt med barn) inför att de inte kan äta det ena än det andra. OBS gäller även vuxna människor. Hur många gillar inte kokt potatis ( de har väl ätit vinterpotatis) helstekt fisk eller rött kött. Jag blir tokig ibland när man ska bjuda på middag. Jag har bestämt mig för att alla behandlas lika. Barn som vuxen de får det som serveras - och det finns alltid något som som man kan välja bort eller välja mer av. Den enda jag definitivt tar hänsyn till är allergier och religion. Det är det enda raka. Jag har tom lyckats få en helstekt fisk hatare att gilla den helstekta piggvaren! Inte abborre men ändå...
Som vanlig handlar våra peersonligheter det om många faktorer: arv, miljö och individuella händelser.
Ungar i samma familj har helt olika preferenser.
Föräldraattittyden är naturligtvis väldigt viktig och kan vara helt avgörande i extrema fall som för Swemag ovan. Men det lustiga är att de flesta undersökningar visar att barns matvanor tycks påverkas ganska lite av vad föräldrarna äter. Nu pratar vi alltså om genomsnitt för en stor grupp, inte enstaka anekdoter. (Bla Paul Rozin har tittat på detta) Det finns faktiskt inga bevis (hittills) för att barn som exponeras för mycket smaker automatiskt blir matglada, även om man gärna vill tro det. Jämnåriga vänners matvanor spelar mer roll (samma sak gäller t ex dialekter— det är kompisarna som påverkar mest.)
Om barnen är supersmakare (genetiskt predisponerade att överreagera på beska smaker) hjälper inte positiva attityder.
Barn matvägrar för övrigt i Asien och andra delar av världen också. Möjligen utvecklas det till större konflikter här på grund av kulturella attityder.
Lisa, har du någon referens till forskningen om supersmakare? Mina två inneboende fick en aha-upplevelse när jag berättade om den, de ingår helt klart i de 25 procenten!
Hej!
Intressant och tänkvärd läsning. Jag funderade på vid vilken ålder mattrotset brukar komma.
Som far till ett tvillingpar i övre tonåren har tiden runnit ut för min del när det gäller ätfostran. När flickorna var små försökte jag leva upp till principen att alltid servera allsidig kost, men att inte gör någon affär av att något inte accepterades. Jag vill alltså bestämt påstå att jag inte behandlade flickorna olika. Inte desto mindre vägrade den ena fullkomligt alla former av grönsaker och frukt, till skillnad från den andra. Och så har det förblivit. Hon plockade som helt liten gärna smultron och andra bär, men gav alltid till sin syster. Vi har investerat tusentals kronor hos psykologer, men fortfarande kan hon bara acceptera ett ”trettitvåondels” salladsblad, eller en liten bit söt paprika av ren artighet mot den övriga familjen som älskar grönsaker och frukt. Däremot utvecklade hon stor skicklighet i ”sockerbageri” och kunde tidigt snabbt och lätt baka alla sorters smarrigt kaffegodis, något som övriga i familjen av flera anledningar inte är så förtjusta i. Mitt bekymmer är att hon går miste om nyttiga näringsämnen, och man påminns ju ständigt i media om hur viktigt det är för hälsan med en kost rikt på frukt och grönt.
Jag har nu gett upp, och idag hör jag forskare hävda att detta beteende är genetiskt betingat sedan urminnes tider. Anledningen skulle vara ett urspårat skydd mot att äta okända saker. Det är ju tragiskt att ett beteende som i mänsklighetens barndom kanske hade sina fördelar för överlevnaden, i våra dagar har den motsatta effekten genom vederbörande hamnar i näringsmässigt underläge och ty åtföljande alldeles onödig ohälsa.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida