Förminskning
Idag var jag och föreläste om umami på ett seminarium arrangerat av ett stort företag. Jag var bra. Matprofilen Carl Jan Granqvist var moderator på sitt vanliga underhållande vis. Inför publiken (200 huven) kallade han mig "lilla gumman", "härlig tjej" och mös över hur himla fint det var med ett kvinnligt perspektiv. Jag pratade inte om virkning, inte om marmeladkok. Jag är 40 år och rätt bra på mina ämnen.
Efter att jag talat avrundade Carl Jan inte med att kommentera/utveckla mitt anförande utan anknöt genom att tala om hur stor skillnad det var på manliga och kvinnliga kokboksförfattare.
Konstigt nog gillar jag Carl Jan väldigt, väldigt mycket och nöjde mig därför med att kalla honom lille vän och klatcha honom rejält där bak (till publikens förtjusning).
OK, jag är en stabil person — jag är inte arg, mest paff. Men jag förstår att andra skulle känna sig förbannade (jag reserverar ordet kränkt för starkare upplevelser) eller nedvärderade över ett sådant beteende. Förminskning av kvinnor tillhör vardagen. Det hände idag, det har hänt förut och kommer att fortsätta. Det finns mer jag skulle kunna berätta, men det här är ingen bekännelseblogg.
Ni som hävdar att kvinnor deltar i arbetslivet på samma villkor vet fanimig inte vad ni talar om. Och jag vet vad ni kommer att säga nu: "Tål du inte lite skoj?". Det gör jag. Om det verkligen är roligt.
Uppdatering: Jag har nu naturligtvis talat med Carl Jan personligen, vilket jag inte hann med igår. Han förstod mina synpunkter, blev uppriktigt ledsen och lovade att tänka sig för i framtiden. Syftet med den här postningen var att visa på ett konkret exempel på hur även i grund och botten rätt hyvens karlar förminskar kvinnor de egentligen respekterar. Vi får nämligen ofta höra att vi bara inbillar oss att vi behandlas annorlunda.
Efter att jag talat avrundade Carl Jan inte med att kommentera/utveckla mitt anförande utan anknöt genom att tala om hur stor skillnad det var på manliga och kvinnliga kokboksförfattare.
Konstigt nog gillar jag Carl Jan väldigt, väldigt mycket och nöjde mig därför med att kalla honom lille vän och klatcha honom rejält där bak (till publikens förtjusning).
OK, jag är en stabil person — jag är inte arg, mest paff. Men jag förstår att andra skulle känna sig förbannade (jag reserverar ordet kränkt för starkare upplevelser) eller nedvärderade över ett sådant beteende. Förminskning av kvinnor tillhör vardagen. Det hände idag, det har hänt förut och kommer att fortsätta. Det finns mer jag skulle kunna berätta, men det här är ingen bekännelseblogg.
Ni som hävdar att kvinnor deltar i arbetslivet på samma villkor vet fanimig inte vad ni talar om. Och jag vet vad ni kommer att säga nu: "Tål du inte lite skoj?". Det gör jag. Om det verkligen är roligt.
Uppdatering: Jag har nu naturligtvis talat med Carl Jan personligen, vilket jag inte hann med igår. Han förstod mina synpunkter, blev uppriktigt ledsen och lovade att tänka sig för i framtiden. Syftet med den här postningen var att visa på ett konkret exempel på hur även i grund och botten rätt hyvens karlar förminskar kvinnor de egentligen respekterar. Vi får nämligen ofta höra att vi bara inbillar oss att vi behandlas annorlunda.
upplagd av Lisa
10/12/2006 06:22:00 em
19 kommentarer
19 kommentarer:
Sadant kan ju bara inte kallas for skoj, jo kanske tragikomiskt... Jag kan ju bara tycka att det ar synd om man som inte kan se langre an sa och som sjalva ar sa fasta i sin egen konsroll! Sta pa dig!
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag håller på dig Lisa! Det är något av det värsta som finns att bli kallad "lilla gumman", det gör mig rasande! Framför allt när man som servistris gör allt för att gästerna ska få sin dryck, sin mat, sina bestick etc så snabbt som möjligt. och vad får man tillbaka? En klapp på baken och ett "Lugna ner dig lilla gumman, spring inte så!". Jag är ingens lilla gumma - utom möjligen mina föräldrars, vilket säger en hel del om hur uttrycket används, som ett förklenande och avväpnande uttryck för att sänka kvinnan till ett barns nivå. Usch, nu blev jag arg, bäst att dricka ett glas vin. :)
Grattis till att du reagerade så snabbt! Ofta kommer man ju på flera timmar senare vad man skulle sagt eller gjort och då är det försent.
Känn dej stolt.
Jag säger också grattis till att du fann dig! Det var bra gjort!!
Jag tycker inte om det där snacket om att kvinnor ska vara förbehållna hemmaköket och män de högre domänerna i krogköket.
Men apropå kvinnligt och manligt så får man dessvärre konstatera att fördomarna regerar. Min mamma är en hejare på antikviteter. Häromsistens skulle de sälja ett skrivbord. Hon visste exakt tidsperioden, möbelmästaren med frågetecken etc. Ringde auktionerare som inte var minsta intresserad när han pratade med henne. Då ringde mors make som vet nada om antikviteter och säger till samma auktionerare att vi har bord från 1940-talet (bordet är från 1840-talet). Auktionsmannen spetsar öronen, hummar och säger låter ju intressant, mejla foton. Mor mejlar foton och han står på tröskeln för att titta inom en halvtimme. Det var värt rätt mycket, bordet gick till kvalitetsauktion. Det är jävligt sorgligt att man ska behöva vara man för att hävda sig.
Och vad är det för skillnad mellan manliga och kvinnliga kokboksförfattare?
Jag kunde inte låta bli att köpa Jan Hedhs sylt och marmelad bok men har redan drabbats av vissa frossbrytningar och prettovarningar över att han anvisar att det om görligt ska vara EN tonkaböna i romtopfen (tonkaböna säljs på två ställen i hela sverige). Så fick jag det sagt också. Det ska också vara valnötter från Grenoble.
Tycker du tacklade det mycket uppfinningsrikt och bra!
Aaaah... min dotter som säger sig vilja bli kock, undrar om hon inser hur tufft det kan bli?
Sasasmamma/Marmelad
Tacktack! Till klotskallens försvar måste jag säga att han förmodligen skulle kunna kalla en ung man härlig också utan att vara generad. Carl Jan är lite som Hugh Grant i Fyra Bröllop — he gets away with anything. Man kan inte riktigt bli arg på honom. Och vi gillar varandra, jag var faktiskt bjuden på hans 50 årskalas för en massa år sedan. Det var ett anfall av dåligt omdöme bara. Jag har haft sådana själv.
jag tycker det var jättebra att du skrev om det i din blog. i övrigt är jag ganska mållös. För mig är du grymt mycket större förrebild än Carl-Jan.
"Lilla gumman" är respektlöst. Tycker inte man kan vifta bort det som bara tanklöshet. Är korkat rätt och slätt.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ursäkta raderade kommentarer, men jag insåg att jag hade missuppfattat det du sa.
Men det låter ändå som om det hade varit okej att han kallade dig lilla gumman om du hade pratat om virkning. Om man pratar om typiskt "kvinnliga" sysselsättningar som att virka eller sylta och safta, då är det ju inte så konstigt om man inte blir tagen på allvar.
Nej, men det kanske hade varit OK att han stått och pratat om manligt/kvinnligt perspektiv/intresseområden efteråt om jag pratat om typiskt kvinnliga saker. Lilla gumman är aldrig OK. Vet inte om det var just det han kallade mig, men det var något rätt magstarkt.
Framför allt att jag behandlades annorlunda än de andra (manliga) talarna.
Det beklämmande är väl just att det är så accepterat med förminskningar att även personer man gillar och som man tycker är vettiga - som Carl-Jan - använder sig av dem utan att reflektera.
Fast jag har varit med om det omvända, efter det att jag blev avbruten av en äldre man, var det en kille i min egen ålder (typ 40), som sa "Det där var ett exempel på en typisk manlig härskarteknik". Det känns uppmuntrande att även (yngre) män ser sådant själva, utan uppmuntran.
jag vet vad ni kommer att säga nu: "Tål du inte lite skoj?".
Svaret på detta måste väl vara (får jag föreslå med lagom mammaröst), "visst gör jag det, lilla gubben."
Själv tittade jag som misogynist längtansfullt på ett Sex and the City-avsnitt där hjältinnorna till allmän glädje jämförde män med hundar som skulle hållas i kennel så att de inte kunde springa ut och kopulera hur som helst. Ack, misogynister, tänk när män kunde häva ur sig sådant på TV och fortfarande vara populära.
Käre misogynist!
Personligen tuycker jag inte att kennel-liknelsen var särskilt rolig utan en förolämpning mot män.
Men förmodligen skrattade många. Humor är tyvärr sådan beskaffad att den fungerar så mycket mer effektivt när man slår ur underläge. Det är en av de mycket få fördelar man har av att vara förtryckt.
Om du tror att nedsättande skämt om kvinnor inte har spridning är det bara att konstatera att blondinskämt är tämligen acccepterade. även av många kvinnor. Beklagligt nog.
Av oklara skäl får denne misogynist endast kedjebrev med blondinskämt sig tillskickade av kvinnor. I övrigt verkar det vara en död konstart, åtminstone i mina kretsar. Kvinnor äro i sanning ett mysterium.
Men nu tror jag diskussionen har avletts bra långt från de gastronomiska nöjena; mina ursäkter för detta.
Med tanke på att han själv uppför sig överdrivet kvinnligt kanske han menade det som ett komplimang? Avundsjuka är den ärligaste formen av smicker... eller hur det nu var:-)
Bra Lisa, heja! Jag blev själv inspirerad till att blogga om en förminskare:
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2006/10/smstumporna-slr-tillbaka.html
Om tillräckligt många förminskningar blir ombloggade kanske de upphör en vacker dag...
Jag har noterat att härskarteknikerna används av folk med makt och status - gentemot folk som saknar detta. Detta gäller oavsett de inblandades kön eller ålder.
I vilket fall som helst så begriper jag inte hur någon kan vilja nedvärdera dig. Själv är jag en marginellt yngre man, som sedan ett par år är ohyggligt imponerad av både matkunnande och skrivförmåga.
Carl Jan är ju ingen taliban, men nog kan han undslippa sig en och annan dumhet. Uppenbarligen.
Så var det sagt!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida