Matälskaren har flyttat till Taffel.se. Uppdatera dina bokmärken och häng med!

söndag, maj 14, 2006

Att damma av köket. Och språket.

Trevande, med avledande manövrar, återerövrar vi det slagfält vårt kök förvandlats till. Igår dammades mackjärnet av (och då menar jag inte bildligen). Varma mackor kan vara så mycket mer än Krock Missjö. I våra samsades getost och skinka med syltade kantareller. Sedan blev det getost med gul tomatmarmelad. Brödet var naturligtvis en fiberfranska med fullkorn.
PS. Ja, jag vet att detta är en matblogg men utan språk, ingen blogg. Ebba Witt Brattström, som jag respekterar, har skrivit så bra om miljonsvenskan.
Till stora delar håller jag med. Eftersom jag genom mitt yrke har umgåtts mycket med svenskar med annan etnisk bakgrund anser jag inte att dessa olika nationaliteter har eller borde eftersträva en gemensam dialekt. Ett delat utanförskap ger inte automatiskt en konstruktiv gemenskap.
Jag har inte hört mycket av det som kallas miljonsvenska. Tvärtom på Möllevångstorget har jag märkt hur det svenska språket och kunskapen om svensk kultur är det som förenar en vietnames och en serb. Och maten: det språk som tycks tala mest till alla. När vi talar om olika sätt att koka ris spelar språkbarriärer plötsligt mycket liten roll.
Jag välkomnar, omfamnar, hyllar alla nya ord på samma sätt som jag är besatt av nya smaker. Vi inskränkta flergeneratonerssvenskar måste sannerligen bli bättre på att acceptera bruten svenska. Ja, bättre på integration överhuvudtaget. Vår integrationspolitik är pinsam. Rädsla och bekvämlighet begränsar de privata initiativen.
Är "miljonsvenskan" innovativ? När jag läser Gringo är jag mer imponerad av energin i det suveräna initiativet att skapa ett språkrör, än av det nya språket som används. Meningsbyggnaderna är ofta osmidiga och enahanda. Nya ord som fett, keff, softish och guss används så programatiskt och obetänksamt att en hel del nyanser och språklig rikedom förloras. Gänget på Gringo behöver paradoxalt nog fler ord. Eller lära sig använda sina favoritingredienser på ett mer eftertänksamt, sparsmakat sätt.
Faktiskt påminner det om när man får "svenska" pizzor med kebabkött, tacosås och bearnäs. Eller när en styvkorkad svensk kock försöker laga kofta, keftedes eller bulgursallad utan kunskap om tekniker eller hur det ska smaka, hur rätten utvecklats genom årtusenden. Lek med mat och med språk är mest njutbar när det sker med kunskap och respekt. Visst, det finns benådade genier, naturbarn som kan sätta sig över maten och språkets grammatik. Men de flesta av oss måste traggla med skalorna innan vi börjar jamma.

3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Jag tror att Ebba, som fö är min idol, förlorar mycket på att kommunicera i långa och rätt invecklade texter. Igår fick jag stänga av radion för att kunna läsa hennes debattinlägg i DN. Jag tycker hon har en poäng, men att den förlorar styrka då hon samtidigt vill att vi skall omfamna den svenska litteraturen framför skräplitteratur som Harry Potter. Den typen av snobbism gör mig illamående.
Det är dock en fröjd att läsa det du skriver här, för du lyckas verkligen sätta fingret på vad det handlar om. Hur den svenska kulturen och den gemensamma glädjen kring mat kan förena min familj med andra som på ett eller annat sätt hamnat i detta fantastiska land.

09:07  
Blogger Lisa sa...

Helena: Exakt det jag inte heller gillade med Ebbas inlägg. Kommentaren om Harry Potter var onödig. Det finns betydligt sämre böcker än så. Och Harry Potter-vurmen har fått många ungar att börka läsa tjocka böcker de aldrig skulle rört vid annars. Mor gifter sig är för äldre och en dålig jämförelse. Jag har för övrigt läst alla Harry Potter-böckerna. Det är allmänbildning. Den första var rätt illa skriven men sen blir de betydligt bättre.

09:29  
Blogger Vinlusen sa...

Superbra och klokt, Lisa! Du ger mig ett styng av dåligt samvete över att jag inte vågade bjuda min eminente assyriske frisör på festen som jag hade igår. Och märk väl; jag skulle inte ha bjudit honom av något slags medelklassängslig integrationsiver. Utan för att jag gillar honom som person. Så vad var jag rädd för egentligen? Du förstår väl också att jag inte tyckte att senaste numret av Gourmet var dåligt helt utan orsak. Jag saknade texter av dig! Kram/

17:55  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida