Att damma av köket. Och språket.

Trevande, med avledande manövrar, återerövrar vi det slagfält vårt kök förvandlats till. Igår dammades mackjärnet av (och då menar jag inte bildligen). Varma mackor kan vara så mycket mer än Krock Missjö. I våra samsades getost och skinka med syltade kantareller. Sedan blev det getost med gul tomatmarmelad. Brödet var naturligtvis en fiberfranska med fullkorn.
PS. Ja, jag vet att detta är en matblogg men utan språk, ingen blogg. Ebba Witt Brattström, som jag respekterar, har skrivit så bra om miljonsvenskan.
Till stora delar håller jag med. Eftersom jag genom mitt yrke har umgåtts mycket med svenskar med annan etnisk bakgrund anser jag inte att dessa olika nationaliteter har eller borde eftersträva en gemensam dialekt. Ett delat utanförskap ger inte automatiskt en konstruktiv gemenskap.
Jag har inte hört mycket av det som kallas miljonsvenska. Tvärtom på Möllevångstorget har jag märkt hur det svenska språket och kunskapen om svensk kultur är det som förenar en vietnames och en serb. Och maten: det språk som tycks tala mest till alla. När vi talar om olika sätt att koka ris spelar språkbarriärer plötsligt mycket liten roll.
Jag välkomnar, omfamnar, hyllar alla nya ord på samma sätt som jag är besatt av nya smaker. Vi inskränkta flergeneratonerssvenskar måste sannerligen bli bättre på att acceptera bruten svenska. Ja, bättre på integration överhuvudtaget. Vår integrationspolitik är pinsam. Rädsla och bekvämlighet begränsar de privata initiativen.
Är "miljonsvenskan" innovativ? När jag läser Gringo är jag mer imponerad av energin i det suveräna initiativet att skapa ett språkrör, än av det nya språket som används. Meningsbyggnaderna är ofta osmidiga och enahanda. Nya ord som fett, keff, softish och guss används så programatiskt och obetänksamt att en hel del nyanser och språklig rikedom förloras. Gänget på Gringo behöver paradoxalt nog fler ord. Eller lära sig använda sina favoritingredienser på ett mer eftertänksamt, sparsmakat sätt.
Faktiskt påminner det om när man får "svenska" pizzor med kebabkött, tacosås och bearnäs. Eller när en styvkorkad svensk kock försöker laga kofta, keftedes eller bulgursallad utan kunskap om tekniker eller hur det ska smaka, hur rätten utvecklats genom årtusenden. Lek med mat och med språk är mest njutbar när det sker med kunskap och respekt. Visst, det finns benådade genier, naturbarn som kan sätta sig över maten och språkets grammatik. Men de flesta av oss måste traggla med skalorna innan vi börjar jamma.