Matälskaren har flyttat till Taffel.se. Uppdatera dina bokmärken och häng med!

lördag, september 17, 2005

Lördagslångläsning

En förledande mild banan? En inbjudande saffransgul mango? Vilken var egentligen den frestande frukt som ormen erbjöd Eva? Betänk att det i bibeln bara står ”frukt” och att tolkningarna har varit många. För alla som vuxit upp i Sverige är det självklart att det var ett tunnskaligt, höstskimrande svenskt äpple det var frågan om.
Det finns så många skäl till att vi älskar våra äpplen. Du kan tillexempel anlägga miljöaspekter : en livscykelsanalys ger vid handen att franska äpplen kräver dubbla mängden energi och nya zeeländska äpplen kräver ungefär tre gånger så mycket som de svenska för att de ska nå våra affärer.
Den som vill kan också anföra hälsoskäl som vitaminer, fenoler och fibrer. Men jag tillhör inte dem som måste skrämmas med doktorn för att äta ett äpple om dagen.
Till syvende och sist är det inte politik, inte ekonomi, nej inte ens smak som avgör utan patriotism. Låt vara att den omisskännliga doften av ett svenskt äpple får munnen att vattnas. Men den får också ögonen att tåras. Det har tjatats, gnatats , ja till och med trallats, om det till leda men faktum kvarstår: Få saker är så gripande som Vilhelm Mobergs skildring av Kristinas förhållande till sn astrakan. Trädet som har bär ”stora, goda, saftsvällande äpplen, klara och genomskinliga i skalet” — en symbol för att livets kraft är oövervinneerlig även efter anpassningen till en ny jordmån.
Hur länge har präglingen pågått? Vildapeln har rötter sen stenålder men de förädlade äpplena kom med klostren först under medeltiden. I 1300-talets landskapslagar utdöms hårda straff för äppelpallare. Kan det stämma att äpplet är så ungt? Etnologen Jan–Öyvind Swahn tror att moderna äpplen kom tidigare än så. Han hänvisar till det kärleksfulla sätt som det talas om äpplen i de gamla fornordiska sagorna Det kan näppeligen vara frågan om surapelns sturiga frukter!
Idag präglas inte den svenska äppelodlingen av präktiga träd som det Kristina drömde om utan små miniträd som klänger längs marken. Lättplockat och med samma goda äpplen är det förvisso men det susar inte längre i äppelträdgården och kanske har en liten, liten del av vårt kulturarv har upphört att existera. Kunden vill inte betala för att plockarna ska knata upp och ner på stegar för att skörda de stötkänsliga frukterna. Eftersom solskenet är mildare här i norr blir ju äpplena ovanligt ömskinta med tunt skal som har låg solskyddsfaktor.
Äpplen älskas i det svenska köket. Den fina balansen mellan syra och sötma gör heder åt fläsk och pannkakor. Men frukten tycks också ha en naturlig samstämmighet med exotiska smakkamrater som kanel, ingefära vanilj, muskot, kryddnejlika och kardemumma. Under senaste årtionden har äpplet snällt låtit sig kombineras med mer fjärran smaker. Curry och äpple utgör ett väletablerat smakmässigt radarpar
Äppelvin har däremot förvånansvärt låg status. Först senaste året har intresset vaknat på allvar och Kivik har framställt en svensk calvados. Även den mest inbitna patriotiske äppelfantast måste dock erkänna att det är en bra bit kvar till det franska originalet.
En fråga kvarstår: Exakt vilket slags äpple var det som var paradisets mest frestande frukt.
Kanske bör alla i religionsfrihetens namn har rätt att föreställa sig det själva. De flesta har sina bestämda favoriter, Ett hårt Åkerö, äpple med lite sturigt sträv konsistens men strålande fräschör och en trevlig, lite oval form. Om det var så att det var äppelpaj Eva hade i tankarna så är det ingen tvekan om att det var ett äpple som mognar lite senare. Kanske hade signe tillisch lockat mest— vackert smörgult och tung parfym av honung och örter. Eller ett gravensteiner med vaxigt gult skal och en muskig honungsarom, så intensiv att ett enda äpple kan uppfylla en hel sal med sin personlighet.
I min smak är kanske ändå transparent blanche det mest paradisiska äpplet. Inte nödvändigtvis för att det är det bästa utan för att det är det första, som med sin ankomst inleder äppeltiden. Den nästan timida, men distinkta blomigheten utgör en diskret påminnelse om att äpplet är en avlägsen släkting till rosen. Aromen växer sig allt starkare medan färgen går från genomskinligt blekt vaniljsåsgult med genomskinliga fläckar som växer sig större. Det finns de som anser att det är ett odugligt äpple men det blir ett utmärkt ljust och smörmjukt mos om man bara har överseende med att konsistensen blir lite rinnig. Och överseende har i alla fall jag i förälskelsens första blinda rus, i trygg förvissning om att jag står i början av en lång lycklig äppelsäsong.

Texten tidigare publicerad i "Vårt svenska matarv"

3 kommentarer:

Anonymous Annette sa...

Mmmm... Äpplen. Häromdagen var vi på familjeutflykt hos en lokal äppelproducent - ett helt underbart ställe där man kan provsmaka alla äppelsorter innan man plockar dem ur stora trälådor, väger och betalar.
Nästa gång tar jag kameran med mig...

10:51  
Blogger Alice sa...

och så kan man älska äpplen för att de heter så fint. Som Alice.

12:32  
Anonymous Johnny sa...

Hade Eva bjudit Adam en sån här:
http://peak.name/blog/archives/20041113_DragonFruit.jpg
så hade vi nog sluppit all synd i världen.

08:36  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida