Grätten är mitt mellannamn

Jaha, så har man ätit elitmat. När några av mina absoluta favoritkockar på F12 bjuder in sin favoritkock Thomas Keller så spetsar man öronen och vässar besticken. Presslunchen på påminde dock mest om kejsarens nya kläder.

Godast var en av ammisarna (förförrätterna, dummer!): en diminutiv smörstinn sprödbakad strut med creme fraiche och laxtopp. Förrätten på perfekt, nästan överkokt tapioka i supersmörad ostronemulsion och fransk "Osetra"-kaviar var intressant om än smörsmakande i överkant. Brödet var helt enkelt inte värt att öda bloggutrymme på. Hummern med majssås, baconfnas och rostad paprikasirap var småtrevlig, halvvitsig spinoff på corn chowder. Men jag säger som Lars Peder Hedberg: Hummer är och förblir havets tråkmåns.

Före kötträtten hann Thomas Keller prata om hur fantastiskt fint det var att vara kock i dessa dagar till skillnad från förr, och avslutade med hur viktigt det var med "organic" och lokalodlat, sen bjöd han på spannmålsmatad wagyu från Chile. Egentligen hade han velat ha den från Australien, men det hade visst inte funkat med logistiken. Köttet som var fetaste biten på filén smakade just ingenting.

Semifreddon med kaffesmak till dessert hade förvisso en makalöst molnig konsistens och var puttenuttig i sin lilla kaffekopp, men var så översöt att ingen runt bordet åt upp sin. Jag fick halsbränna. Munkarna till var degiga, även om den nymalda kaneln på var ovanligt aromatisk. Bonniga ironiska retrodesserter är coolt, jag är löjligt svag för dem. Men bara om de är bättre än det man köper på bageriet runt hörnet.

Jag är övertygad om att Keller är väl värd allt pris på hemmaplan. Jag älskar hans lekar med äkta amerikanska smaker som är underskattade och missförstådda i Sverige. Och hela hans filosofi med nedtonade smaker och råvarufokus faller mig i smaken. Men det är nog med vissa kockar som med råvaror: do not travel well. Hans smaker är så blygt sublima att främmande miljöer rubbar den bräckliga balans som kallas perfektion.

Det trevliga med lunchen (förutom att höra Keller kalla Melker för "Mokkah") var att träffa Modernista-Pietro och Olivia, en förvånansvärt älsklig brud det strålar om. Och att prata korv med superbegåvade Danyel Couet. Jag hade hade hellre ätit hans mat. Enda problemet med honom är att jag aldrig lär mig stava hans namn. Fast det kanske är jag som är problemet, vid närmare eftertanke.

Det jag åt på invigningen av F12:s nya fnoskmoderna inredning för något år sedan var oändligt mycket bättre än det jag fick till lunch. Tonfisk, kalv, salmiakgelé och grape i kombination låter som en vederstyggelse (jag skulle aldrig beställt in det) men var en av mina största matupplevelser.

Nu är jag så osammanhängande att det är lika bra jag slutar här. Behöver jag säga att vinerna var av den kalibern att jag drack upp varenda droppe? Eller märks det?

Redigerat: DN skriver artikel om Thomas Keller.