Matälskaren har flyttat till Taffel.se. Uppdatera dina bokmärken och häng med!

onsdag, augusti 29, 2007

Grätten är mitt mellannamn

Jaha, så har man ätit elitmat. När några av mina absoluta favoritkockar på F12 bjuder in sin favoritkock Thomas Keller så spetsar man öronen och vässar besticken. Presslunchen på påminde dock mest om kejsarens nya kläder.

Godast var en av ammisarna (förförrätterna, dummer!): en diminutiv smörstinn sprödbakad strut med creme fraiche och laxtopp. Förrätten på perfekt, nästan överkokt tapioka i supersmörad ostronemulsion och fransk "Osetra"-kaviar var intressant om än smörsmakande i överkant. Brödet var helt enkelt inte värt att öda bloggutrymme på. Hummern med majssås, baconfnas och rostad paprikasirap var småtrevlig, halvvitsig spinoff på corn chowder. Men jag säger som Lars Peder Hedberg: Hummer är och förblir havets tråkmåns.

Före kötträtten hann Thomas Keller prata om hur fantastiskt fint det var att vara kock i dessa dagar till skillnad från förr, och avslutade med hur viktigt det var med "organic" och lokalodlat, sen bjöd han på spannmålsmatad wagyu från Chile. Egentligen hade han velat ha den från Australien, men det hade visst inte funkat med logistiken. Köttet som var fetaste biten på filén smakade just ingenting.

Semifreddon med kaffesmak till dessert hade förvisso en makalöst molnig konsistens och var puttenuttig i sin lilla kaffekopp, men var så översöt att ingen runt bordet åt upp sin. Jag fick halsbränna. Munkarna till var degiga, även om den nymalda kaneln på var ovanligt aromatisk. Bonniga ironiska retrodesserter är coolt, jag är löjligt svag för dem. Men bara om de är bättre än det man köper på bageriet runt hörnet.

Jag är övertygad om att Keller är väl värd allt pris på hemmaplan. Jag älskar hans lekar med äkta amerikanska smaker som är underskattade och missförstådda i Sverige. Och hela hans filosofi med nedtonade smaker och råvarufokus faller mig i smaken. Men det är nog med vissa kockar som med råvaror: do not travel well. Hans smaker är så blygt sublima att främmande miljöer rubbar den bräckliga balans som kallas perfektion.

Det trevliga med lunchen (förutom att höra Keller kalla Melker för "Mokkah") var att träffa Modernista-Pietro och Olivia, en förvånansvärt älsklig brud det strålar om. Och att prata korv med superbegåvade Danyel Couet. Jag hade hade hellre ätit hans mat. Enda problemet med honom är att jag aldrig lär mig stava hans namn. Fast det kanske är jag som är problemet, vid närmare eftertanke.

Det jag åt på invigningen av F12:s nya fnoskmoderna inredning för något år sedan var oändligt mycket bättre än det jag fick till lunch. Tonfisk, kalv, salmiakgelé och grape i kombination låter som en vederstyggelse (jag skulle aldrig beställt in det) men var en av mina största matupplevelser.

Nu är jag så osammanhängande att det är lika bra jag slutar här. Behöver jag säga att vinerna var av den kalibern att jag drack upp varenda droppe? Eller märks det?

Redigerat: DN skriver artikel om Thomas Keller.

Etiketter: , ,

9 kommentarer:

Blogger görel sa...

Lokalodlat från Chile, det var ju bra jobbat. Han tänkte kanske inte på vad ordet betyder?

Jag är inte säker på att du verkar osammanhängande - det skulle vara att det egentligen borde stå nåt annat än salmiakgelé, för det kan ju då inte vara rätt, nåt sånt finns väl inte! Väl?

19:23  
Blogger Lisa sa...

Jodå, fast det var snarare salmiakagar. Och vansinnigt gott. Alltså: Kellers mat VAR bra. Den var bara inte sinnesblåsande.

19:46  
Blogger Lagers tabberas sa...

Bra rutet!...och roligt skrivet!

14:09  
Blogger chall sa...

Jag tyckte det var roligt att läsa ditt inlägg och sedan klicka på aftonbladets: http://www.aftonbladet.se/matvin/article663107.ab

då hon verkligen gillar desserten/ smeifreddon! "inte så söt" tror jag orden var...

I vilket fall är jag lite skeptisk till hur man ska recensera sådan mat. Jag menar, det måste ju bli så att man funderar utifrån "hans stjärnstatus" och sen sätter betyg? Att jag sen är rätt enkelt och brukar tycka att det känns lite krystat med all blandning av "spröda små grönsaker skivade med minikniv", "kött som man letat i fyra månader efter" osv är väl ett tecken på att jag är lite petig.

Därav inte sagt att jag inte älskar Gondolen eller andra "stjärnkrogar" hemma i Stockholm - jag bara tycker vissa saker känns mer roliga, som riktigt bra svensk husmanskost :) eller annan mat som inte nödvändigtvis har flugit tre varv runt jorden.

/den något sverigelängtande svenskan i amerikanska friterade södern

18:25  
Blogger Jessica sa...

håller med övriga. waguy från chile men helst australien men också mest lokalodlat/ekologiskt. Pratar vi lokalodlat/ekologkst mest för att det är inne med att prata om lokalodlat/ekologiskt utan att uppblåsa kockar faktiskt begriper vad sjutton det innebär?

14:03  
Blogger Lisa sa...

Jag tycker inte Keller var särskilt uppblåst. Han är som många kockar en hårt arbetande yrkesman. Tyvärr funkade inte hans mat att transponera till Fredsgatan att döma av det jag smakade.

Jag tycker å ena sidan att det är fantastiskt vad dessa toppkockar presterar och hur de inspirerar andra. Å andra sidan blir det lite väl mycket fokus på ett fåtal medan alla andra duktiga kockar glöms bort.

18:17  
Blogger Jessica sa...

jamen, wagyu?
Det är fantastisk biff, som kobe men bättre men var passar det in i det lokalodlade?
En wagyu-ko på bakgården fast helst från chile eller australien?
hag tror att de är hemskt yrkeskunniga och brinner för sitt yrke, jag gnäler en jävla massa på Jan Hedh men det är för att han suger på att skriva kokböcker och lite annat, att han kan vad han håller på med liksom många av de här kockarna råder det inga tvivel om.
Men står de för vad de säger?

11:47  
Blogger Jessica sa...

dessutom är wagyus genetiskt modifierade för att öka marmoreringen av köttet. Fyi nu när jag ändå har vaknat en aning på fel sida.

11:54  
Blogger Viktoria sa...

Gud, jag sätter i halsen av skratt!

11:29  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida