Matshopaholic

I sådana där romaner om framgångsrika, men i botten bittra och oförstådda män, finns ofta det där avgörande, omvälvande ögonblicket. De ser in i spegeln och ser sin far. Jag trodde alltid det var ett konstruerat litterärt grepp tills jag för en tid sedan hade en liknande omvälvande upplevelse. Jag slog upp min kyl och insåg att jag förvandlats till min mor. Efter att i årtionden hånat henne för hennes gastronomiska antikvitetssamling var det bara att inse hur nära äpplet faller från sitt träd.
Vår nyinköpta kyl hade nämligen inom loppet av ett par veckor förvandlats till en Rubiks kub för storstadsbor i slukaråldern. För att få fram frukostpastejen krävs det att jag varje morgon frammanar mina gamla kunskaper av femtonspel med dödsföraktande rockader av rökt råmjölkost, åldrad helig basilika, två identiska burkar asiatisk krabbmoja, spansk piquillosås samt ett oräknat antal senapsburkar.
Symtomen är klara och diagnosen lätt att ställa: galopperande perniciöst matshoppingsyndrom. Min man är inte alls ett stöd i missbruket utan en hjälplös medberoende.
Det är resorna som får bruket att urarta i missbruk. Det gäller inte bara mat. Att resa är överhuvudtaget ett riskbeteende för alla oss med samlarinstinkter. Andra resenärer kommer hem från Helsinki med Marimekkokassar eller ser det som en livsuppgift att kartlägga Pradabutiker i olika storstäder.
När jag kommer hem från en utlandsresa är resväskorna fulla av nattsvarta fikon, omoget klibbris som skimrar inbjudande i sjögräsgrönt, grillsås på rostade (jodå!) hallon och chipotle. Konservroulette är en kär sysselsättning i fjärran länder — inköp på måfå av burkar med färgglada men obegripliga etiketter. Klädinköp är däremot ett nödvändigt ont. Matnördars klädshopping sker ofta av tvång och i panik som den gång i Göteborg då en burk dadelsirap runnit ut över min piffiga föreläsningsdräkt i resväskan. Eller inför en galamiddag då jag optimistiskt packat en flaska tryffelolja i en dyr mockasko. För en matshopaholic hör sådana små missöden till vardagen.
Förmodligen ligger intresset för avancerade födosök i generna. Mina föräldrar som är något av kulinariska kamikazepiloter, kom häromsistens hem från Vietnam med en hel resväska full av gatumat. Små paket av palmblad, bananblad och flätade korgar inköpta på en myllrande matmarknad. De kom hem en tisdag efter en lång svettig resa och de exotiska munsbitarna hade serverats till familjemiddagen på söndagen. Några av oss vägrade äta av den turistimporterade maten eftersom vi hade viktiga åtaganden under den kommande veckan. Det blev en livlig och uppsluppen diskussion om riskvärdering, feghet och bristande lojalitet. Vi lärde oss nya fyndiga glåpord. Notoriska matshoppare har aldrig tråkigt.
En av mina största shoppingupplevelser hade jag i Florens. Vägledda av en mer erfaren resenär, tillika mycket känd vintipsare hamnade vi på en minimal exklusiv florentinsk vinbar med pedantiskt putsad marmor och ädelträ från golv till tak. Vintipsaren log belåtet och hemlighetsfullt. Efter att han viskat ett slag med ägaren uppenbarades två flaskor utan etikett insvepta i brunt silkespapper. En skön syn för smakjägare med no logo-preferenser. Fragola, nickade vintipsaren. Och så det där nöjda leendet igen. Vi smuttade med slutna ögon. Ett smäktande sött, hårt parfymerat dessertvin med omisskännliga toner av jordgubbar, ja kanske rent av smultron. Vilda av hänförelse begav vi oss på jakt efter den förbjudna druvan under resten av resan. Bara med ett halvt öra lyssnade vi på föreläsningarna på Toscanas bästa vingårdar. Vi smakade regionens yppersta viner men våra näsborrar vibrerade fortfarande av längtan efter det buteljerade smultronstället. Våra sinnen var fyllda av habegär men ingen vi talade med hade hört talas om Fragola. Vi var övertygade om att man dolde något för oss. Vår iver ökade.
Till slut begav vi oss tillbaka till den lilla vinbaren och slet vårt hår tills vi fick köpa med oss varsin liten flaska. Oändligt lyckliga begav vi oss ut på resans sista guidade vintur. Vid den avslutande vinprovningen kunde vi inte bärga oss utan avslöjade för Ferris, vår unga kompetenta guide att vi säkrat riktiga dyrgripar inför hemresan. Ferris såg förvånat på oss: »Jaha, fragola! Det dricker vi massor av uppe i Friuli där jag kommer ifrån. Eller rättare sagt ungdomarna dricker det för att bli fulla för det smakar ju som bubbelgum. Fast försäljningen har ju förbjudits eftersom det ofta bildas träsprit vid framställningen om det tillverkas slarvigt.«
Lite research senare var mysteriet helt löst. Den exklusiva Fragoladruvan, även känd som Isabella, är i själva verket en hybrid av Vitis labrusca. Ni vet: en av de amerikanska urdruvorna som fördes till Italien för att ge motståndskraftiga rotstockar under vinlusens härjningar. Bara en handfull excentriska vinmakare i USA kämpar tappert med att producera något drickbart med dessa druvor.
Flaskan med Norditaliens motsvarighet till Marinella hamnade i min kyl. Tanken var att den skulle mana till eftertanke och återhållsamhet. Men redan efter någon vecka var den gömd och glömd bakom en påse torkade miniräkor och en burk med saltade kinesiska kastanjer.

Texten tidigare publicderad i Gourmet - världens bästa mattidning.