Brunchbödelns återkomst

På läsares uppmaning testade vi i helgen brunchen på Rival.
Rival är det hotell jag alltid rekommenderar för utländska gäster eftersom det är charmigt, lagom lyxigt och har en toppenfrukost. Jag gillar inredningen i restaurangen som är samtidigt yster och nertonad. Enligt min väninna som vet bättre, har lokalen avsiktligt lämnats ofulländad — detaljerna ska tillkomma successivt för att förhindra att stället känns överdesignat och snöpt.
Bratfrekvensen under brunchen var oroväckande hög. Med brats menar jag fördomsfullt personer som är ungefär hälften så gamla som jag och tjänar dubbelt så mycket pengar. Eller i alla fall ser ut och bär sig åt som om de gjorde det. Jag kanske är paranoid.
Allt vi åt var ganska gott men inget direkt lysande. Det är generöst och elegant uppbullat på vita dukar. Gott bröd från Rivalbageriet, småvarmt under silverlock, småkallt till tusen (men ingen sill). Till sist ett rejält desssertbord med godbiten formerly known as negerboll, suveräna småkakor och slätstruken portionscheesecake. Kaffe och smoothie (eller rättare sagt vad Arla tutat i en stor del av svenska kockar att en smoothie är: smaksatt yoghurt) ingår. Ett glas skumpa kostar facila 72 pix.
Du kan bygga din egen Caesarsallad med fin saftig kyckling, okej dressing och grovriven (resignerad kursivering) parmesan. Råbiffen var fräsch men med klen köttsmak. Ostarna och salamin var av standardstuk. (Vanlig brietårta borde förbjudas på ställen med stil. Nej, överallt förresten.) Den gravade laxen smakade lite unket och färskosten man kan klicka på hade en buljongig eftersmak förmodligen på grund av en överdos Knorrs kryddpasta för storkök. Personalen var vänlig, flinka att fylla på och trollade bort smutsiga tallrikar från vära bord. Kort sagt en svag 4:a. Prisvärt? Absolut!
Vi går gärna hit igen men Bockholmens brunch fortsätter att vara vår måttstock.