Sejsallad: Oväntad inspiration

Inget ont som inte har något gott med sig. I förrgår åt jag en fisksallad på en sanslöst dålig asiatisk krog i Köpenhamn (slaktas snart på en matsajt nära dig). Genomförandet var uselt men idén var inte så dum. Så eftersom jag är sjuk idag ska jag pallra mig upp och tillaga sejen från Årstiderna på liknande sätt (recept snart på en matsajt nära dig). Så kan jag och min man äta den kalla firren i morgon när han kommer hem från London och jag har mer aptit. Ett annat knep är att laga den så här.

Märks det? Jo, det känns lite motigt att blogga nu eftersom jag snålt vill spara alla godbitar till Taffel.se. Om någon anmält sig för sent för att få gårdagens nyhetsbrev från Taffel.se är det bara att mejla mig (Lisa/snabela/taffel.se) så skickar jag det manuellt.

Sej, sej, sej ...

What you want
But don't play games
With my affection ...

Lyckligtvis står sej ännu inte på WWF:s röda lista. Igår fick vi ytterligare en sändning fisk från Årstiderna. Som vanligt stoppar jag ner näsan i lådan och förvånas över att det inte känns någon vad vi sötvattenseglare okunnigt kallar "fiskdoft". Det doftar rent, sött och friskt.
Firren vänds i mjöl och salt och steks i smör. Svårare behöver det inte vara. Fiskgratäng är inte en maträtt utan ett symtom på en sjuk distributionskedja.
Till fisken blev det grön sparris stekt på hög värme i olivolja. Så lite salt och nyriven paremsan på. Och en sallad på fina tomater, basilikaolja, färsk lökblast och mycket nymald vietnamesisk peppar.