Malmöklassiker: Kin Long

Nej, det ser inte ut som någon dussinkinakrog. Taket är knökat av röda stora rispappersglober och väggarna är vita. Ena väggen pryds av sparsmakade bondska antikvieter och där nere i hörnet, bakom skärmarna finns en avskiljd sal där du kan äta sittandes på kuddar på lurviga ryamattor. Knippen av torkat gräs i fönstren skyddar från nyfikna gluttare på Rådmansgatan utanför. Malmös äldsta kinarestaurang Kin Long var pionjärer när de startade 1964. Nu har de försökt skapa en egen nisch med mer sofistikerad stil och mat som är ett par snäpp mer äkta än det burkbaserade glutamatbemängda svenskkinesiska köket. De lyckas delvis.
Servicen är kunnig och svalt vänlig. Kycklingen kommer in frasig och mör men missprydd av en ananasskiva från burk och den sötstarka såsen som här till är bemängd med halvvissen koriander.
Två gånger i grytan-fläsk är godkänt men lite för oljigt och såsen saknar schvungen som behövs för att balansera sidfläskets fett. Halvrå gul lök och parika dominerar grönsakerna i såsen.
Godkänt men inte mer, i alla fall till det priset. Höjdpunkten är faktiskt oolong-teet, med milda vaxiga toner av smultron och kamomill. Men så kostar det också 55 kronor per person. Dyrt men prisvärt.
Vi kommer tillbaka och hoppas på lite högre ambitioner än denna loja söndagseftermiddag. Trots allt är det bättre än hypade Hos på Hornstull. Främst tack vare den befriande frånvaron av megadoser natriumglutamat.
Men det är bara att kosntatera: Det är dystert på Östfronten i Sverige. Det är nästan så att man ser fram mot den beramade kinesiska robotkocken. Omdömet "needs improvements to stabilize its performance," är ganska mycket snällare än hur jag, med bästa vilja i världen, skulle beskriva 90% av svenska Kinakrogar.