Conspicuous consumption och förakt

Annina skriver lysande bra om vad som är värre än konsumtionshysteri. Nämligen föraktet för konsumtion. I mitt fall handlar det om något annat än förakt om jag skelar nervöst i nyrenoverade svindyra kök. Promise!
Under mina högstadieår var jag lovligt byte. Åh, jag blev inte sexuellt trakasserad, det handlade om fiiina Äppelviken. Men det hände att jag blev ikappsprungen i korridorerna, obarmhärtiga, snabba fingrar vek ner min krage så att skammen kunde blottas: fel märke.
För bara några år sedan träffade jag en föredetta skolkamrat som inte kunde sluta att galla över hur fula kläder jag alltid hade. Hon mindes med särskild skadeglädje ett par lila byxor som väckt hennes misshag. Hon hade alla de märken jag inte hade råd med: Lacoste, Levis och Fruit of the Loom. Till och med t-shirtarna hade pressveck.
Kalla det en tidig störning: Jag gillar inte märkesgrejor något vidare. Jag trivs inte riktigt i hem som känns som projekt att visa upp, snarare än platser att trivas på. Och faktum är att jag är tämligen ointresserad av lyxiga råvaror. Inte för att jag föraktar dem som vill vara vackra, äta gott och skapa en vacker miljö för sin familj. Allt det gör jag också fast på ett annat sätt. Mitt sätt att möblera, mitt envetna grävande i second hand-affärer och en tjugoårig bojkott av hårfön är, som jag ser det, inte koketterier utan besvärjelser.
För de där de där klonade moderna hemmen med dyra möbler inger mig ofta samma rädsla och känsla av utsatthet som en gång de smygande stegen bakom mig i de där högstadiekorridorerna vi aldrig riktigt lämnar.


PS: Påminner om den här gamla krönikan som jag skrev om mitt kök, om ni undrar hur det ser ut hos mig. Och om ni undrar vilket sätt jag väljer att vara snobbig på.