Middagsmat: Panerad spätta

Vi blev lite besvikna på firren som kom med Årstiderna igår. Visserligen pinfärsk som alltid men små lankiga spättafiléer har aldrig väckt heta känslor hos mig. Spätta ska helstekas och ätas på ben för att smaka.

Vi bet tappert ihop. Rullade de uschliga slamsorna till prydliga rullar och vände dem i mjöl, vispat ägg med lite salt och till sist en ständige räddaren i nöden: pankosmulor. Vi stekte dem i ohyggliga mängder smör blandat med rapsolja. Sen fick de knuspriga cylindrarna rinna av på hushållspapper.
Och si! Johans ungar slog sitt fiskätarrekord och en ny favoriträtt var skapad. Jag tyckte fortfarande att spättan var lite menlös.
"Mycket, mycket godare än skolans fiskpinnar" sade äldsta bonusbarnet. Jag försökte ta det som en komplimang.
Tilläggas bör att den miljömässiga fisken kommer i ett emballage som troligen orsakat växthusgasutsläpp som motsvarar det från en smärre indisk by.
Till spättan serverades hemgjord pompe, ärtor och två variationer på rödbeta. Det är bara jag i familjen som vurmar för rödbeta. Men eftersom det är ungefär det enda jag och min man är oense om tror jag inte det räcker som skilsmässoorsak.
Jag föredrar den på hardcore-vis: tunt hyvlad och marinerad en halvtimme med olivolja, pressad citron, salt och peppar.
Ja just det! Vi gjorde en snabb sås också: Tjock yoghurt, mild olivolja, grov senap, en nypa socker, gräslök och kryddkrasse.