Mitt kök

Avund är en dödssynd. Ibland när jag ser inredningstidningar med köksbilagor skälver jag från topp till tå av denna förbjudna känsla. Jag misstänker att det är samma fenomen som drabbar tonåringar varje gång de ser bilder på Brad Pitt hand i hand med en ny flamma. En irrationell längtan efter det ouppnåeliga.
Oftast är jag dock innerligt nöjd med vad jag har. Jag är stolt över att golvet i vårt kök har en alldeles speciell nyans av gråblå oktoberhimmel som ingen annan har, eftersom geniet Börje på på Börjes Färg brutit den just åt oss. Väggarna? Jo, någor ljusare. Kanske en halvmulen septembersky? Snart, snart ja, vilket år som helst kommer ekhyllorna upp på väggen. De som min man optimistiskt började handhyvla sidensläta med sin japanska hyvel i juni förra året. Kylfrysen är den billigaste i katalogen. Vad gör det när den rymmer asiatiska inläggningar, syrad selleri från Tistelvind aprikospuré från Tarpa och ett rejält block av Trentino, osten som matnördar vet tangerar Reggianon i kvalitet trots att den bara kostar hälften? Ugnen är ett skämt. Innan vi lärde oss tjyvknepen var den ett riktigt dåligt skämt. Med hjälp av tegelstenar, isbitar i en skål och tät mailkontakt med brödgudinnan Rose Levy-Beranbaum bakas numera perfekt segt surdegsbröd med sjungande skorpa.
Jag vill också gärna tro att det är något alldeles magiskt med vårt kök. Människor trivs där. Själva älskar vi köket så mycket att vi ofta äter på puffar på golvet med tallrikarna i knät. Bord och stolar får inte plats. Vi har lyckats klämma in tre babianstjärtsfärgade barpallar som gäster kan sitta på när de okynnesdricker lite före maten. Jag tror att de i hemlighet är lite lättade över att en matnörds kök varken känns som en operationssal eller ett museum.
Kanske är det bara bra att det är så sabla trångt att man kommer varandra nära. Kvällens samling kan bestå av en liberal ledarskribent, en före detta vänsterpolitiker, en vietnamesisk gästforskare, en PR-flicka från Singapore, en innehavare av en asiatisk butik, en kurdisk vegokock, en vetenskapsredaktör, en knivförsäljare, ett par tre bloggbekanta, en bambafarbror och någon försäljare av DNA-sekvenseringsapparatur.
Lyckan över människorna som trängs och maten som lagas i vårt löjliga pyttekök driver understundom fram en annan dålig egenskap nämligen högmodet.
Som när jag var hemma i köket hos en känd tevekocks pappa. Allt blänkte och gnistrade. Köksinnehavaren stod myndigt och rörde i sin koppartraktörpanna och berättade att han minsann var den enda i Sverige som hade en så avancerad Molteni-spis i ett hemmakök. Då flög djävulen i mig och jag påpekade stillsamt att det inte spelade någon rolll vad han hade för spis när han ändå stekte sina svenska kantareller i margarin.
------------------------------------------------------------
Texten tidigare publicerad i ELLE interiör.
Som ni vet har jag inget mot maragarin, jag gillar Smör och rapsolja som sträntgt taget är ett margarin. Jag var bara elak!