I drakens våld

Jag har en kär väninna som anser att det är bättre att ta ut glädje i förtid än att inte uppleva någon alls. Jag håller inte med. Jag har nämligen oerhört svårt att hantera besvikelser. Trots det måste jag erkänna att jag och min älskade hade några minuter fyllda av en bävande förhoppning. Vi tindrade ikapp över menyerna på Dragon House. De traditionellt kinesiska menyerna. Där fanns grismage, där fanns ekorrfisk, där fanns åtta skatter som fått ånga i en vintermelon. Ja, och så de frasiga gristarmarna förstås. Alla var förseddda med entusiastiska och fyndiga svenska beskrivningar. Kort sagt där fanns ren och skär lycka för matnördar. I tankarna förberedde jag saligt den monumentala kungspudel som skulle publiceras här i bloggen.
Sen kom ekorrfisken in och allt var förbi.
Den helfriterade fisken var visserligen föredömligt knaprig och saftig men vinägerångorna stack ilsket i näsan, såsen var maizenastyv och späckad med kryogent dehydrerade (aka frysskadade) ärtor-majs-morötter. Någon hade barmhärtigt täckt gösens ögon med morotsskivor så att den slapp möta våra anklagande blickar. Jiaozin hade en ganska välkryddad fläskfyllning. Men pastahöljet som ska vara halkigt och eggande som ett tokdyrt sidennattlinne var paltstabbigt, fastnade i tänderna och dessutom hade det gått upp så att innanmätet var soggigt av fångad ånga. Gristarmarna var föredömligt möra men hade hamnat i ett synnerligen dåligt sällskap: konserverade bambuskott, halvråa paprikastrimlor och förgrämt bittra vitlöksklyftor. Allt slarvigt tillskuret. Såsen minns jag inte men det gör inget.

Jag hade inte förväntat mig perfektion. Men oj vad mycket hellre jag hade velat äta upp överilade ord än ännu en halvtrist kinamåltid.