En doft av kaffe

Är det inte märkligt att alla vill bli matskribenter? Ett tag på nittiotalet häckade jag i tevesoffor rätt ofta. I förrummen luktade det surt kaffe*, linoleummattorna var gråa och man fick svettglansiga ostfrallor som man åt av ren tristess och nervositet.
Ofta stötte jag ihop med politiker och politiska kommentatorer. Jag lovar: den oförställda kättja och avund som väcktes i deras ögon när de insåg att jag var matskribent fyllde mig med förundran. De övergav alla dagsaktuella samtalsämnen och politiska komplotter för att pumpa mig på detaljer om schalottenlök, sushi och nya vintrender.
Alla tycktes nära hemliga drömmar om att egentligen ägna sig åt mat och vin. Kanske rent av öppna en liten restaurang?
(Tja, minst en av dem gjorde det ungefär vid den tiden och ändrade sedan drastiskt uppfattning om villkoren för småföretagare. Folk som aldrig arbetat på resturang tror nämligen att driva restaurang är ungefär som att gå på restaurang. Glida runt lite mellan borden, äta god mat och träffa trevligt folk. De har aldrig satt sig in i att kockyrket är det med mest yrkesskador eller analyserat det faltum att de flesta restauranger ger en vinst som i perioder med hög ränta är minre än att ha kapitalet på banken.)
Så varför inte skriva om mat då? Niklas Ekdal, som är en driftig man har helt frankt utnyttjat sin position och skrivit ett kaffekåseri på ledarsidan. I morgon blir det recept på chokladbiskvier.


*)Utom på Gomorron där det var klass på grejorna och gosmys tack vare Krickes mamma, vars namn just nu undflyr mig.