Mordet på Caesar (2)

Jag har finkammat nätet efter olika recept för att se hur andra matskribenter förhåller sig till salladen som kanske är världens bästa. De flesta kreationerna är mer eller mindre deprimerande. Wikipedia refererar till ett recept där parmesanen blandas i dressingen. Trevligt idé för en dipp, men det ger helt fel struktur till salladen.
I svenska recept coddlar man inte sina ägg till dressingen utan använder dem råa. Naturligtvis spar det tid och tack vare bättre djuruppfödning riskerar vi inte salmonella när vi äter råa ägg. Men jag föredrar den runda smaken av de upphettade äggen.
Coops recept verkar inte så dumt men de envisas med att ha rödlök i sin sallad. Jag älskar rödlök på rätt ställe. Caesarsallad är inte ett sådant ställe. Stursk lök tar kål på mild dressing — en tragedi i vår tid.
Tastelines lättare variant innehåller vatten och fettfri burkmanonnäs. Kommentarer överflödiga.
Upsala Nya Tidning har för mycket vitlök och senap i sin och dessutom kapris.
Söte Niklas har bacon i sin salladsdressing. Kan bara uttryckas med ett ord: Räligt. Om bacon ska ingå i en sallad överhuvudtaget ska den smulas över i sista minuten för att inte bli soggig. Beskrivningen är svårbegriplig eftersom det bara står att alla ingredienser till dressingen ska blandas. Oljan ska naturligtvis vispas ner lite i taget så att dressingen blir slät. Dessutom hyvlar han överdådigt parmesan över förutom den han har i dressingen.
Annars pålitliga bloggaren Anne blandar frejdigt ner apelsin och ingefära en kulturkrock som får mina smaklökar att skrumpna vid blotta tanken.
Santa Maria försöker dupera oss att blanda grillkrydda i dressingen. Den går vi inte på! Körsbärstomaterna som föreslås kan jag däremot acceptera med viss tvekan.
Det är lättare att hitta bra recept på engelska. Som det här från Philadelphia Institute of Culinary Arts. Och här är lite mer om Caesarsalladens historia.
Och så har vi Arlas — ehem — fria tolkning där krutongerna görs på vörtbröd, dressingen har smak av svensk ansjovis och parmesanen är ersatt med prästost. Vet ni, jag är inte så sipp som det verkar. Jag tycker att det låter riktigt bra. Sötma från sill och vörtbröd möter syrlig dressing med fyllig prästost — jo, banne mig nog funkar det! Men inbilla er inte att det är en Caesarsallad.