Lao Wai — främmande men nära

Efter att pliktskyldigt ha plågat mig igenom Stockholms asiatiska restauranger är det en lisa för den sargade själen att slinka in på Lao Wai. Nej, det är inget ställe för romantiskt myspys: en mångfald klotformade rislampor är bara snäppet mindre obarmhärtiga än nakna lysrör. Serveringspersonalen bär fram mat och ställer på bordet utan andra åthävor än ett enstaka leende. De skruvar knappt upp kapsylen på den utmärkta pinot noiren från Errázoriz. Men då ska det betänkas att du bara behöver hosta upp med ynka 190 kr för en flaska. Man går dig för maten. Och om du vet att det är vegansk mat som får mig, den inbitne köttälskaren att gå i spinn totalt inser du kanske exakt hur bra det är. Jag hade fallit pladask om det hade funnits en kvadratcentimeter golvyta i den knökade lilla matsalen att göra det på.
Richard i köket är en kompromisslös fantast. Under rusning är det bara han och den illande heta woken som existerar. Ja, och hans batteri med försklassiga asiatiska produkter så klart: olika kryddoljor, felfria örter och en riktigt bra sichuanpeppar. Richard finkammar alla asiatiska affärer efter de yppersta produkterna och håller inte varorna måttet importerar han själv.
Vi åt en oemotståndligt mild och lent krämig svampgryta med färsk enoki (nåltunna japanska svampar), färsk shiitake broccoli, tofu och wolfberries. Hemligheten bakom umamikicken är ett egenimporterat shiitakepulver från Taiwan. En vegansk variant på koppärriga kärringens bönost förtjuste Johan ännu mer än mig.
Till dessert en krämig nötfromage med sojagrädde och havtornssås med nyriven kanel. En sensationell smakkombination.