Köksmaktsordningen

Ett par år gammal krönika som jag skrev för Aluma i Malmö.

Jag tänker inte säga att allt var bättre förr, men visst farao var det enklare att ställa till fest! En burk röd soppa, en burk brun soppa och en skvätt sherry. Det var allt farmor behövde sno ihop för att göra succé på kalasen. Idag har kraven höjts. Vill du imponera på gäster idag bör pastan vara handkavlad, peston mortlad och olivoljan ska helst komma från den där lilla affären i andra änden i stan. Frågan är bara vem som ska göra det.
Samtidigt som den kulinariska ribban höjts har husmodern nämligen promenerat ut ur köket. Mellan 1980 och 2000 minskade antalet hemmaarbetande från 771 000 till 55 000. I Sverige finns det inte någon tradition av familjekrogar dit kladdiga, skrikande barn är välkomna. Kanske är det just därför som Sverige är det mest McDonald’s -tätaste landet i Europa. Nej, i veckorna talas det inte om matglädje utan om måltidslösningar. Vårt ätande har blivit en cyklisk manodepression med molande vardagsapati och frenetiska utbrott varje helg.
En viktig orsak till hemmatlagningens och kökets ökade status är just männens inträde i köket. Det finns undersökningar som tyder på att det främst är under helgerna som männen tar köket i besittning och plockar fram det tunga artilleriet i form av glassmaskiner, stavmixar och illande vassa knivar. Det senaste årtiondet har det vuxit fram ett nytt ideal för en ny typ matlagare — kocken har blivit vår tids hjälte i vitt. Kockstjärnornas internationella segrar firas numera nästan lika översvallande som idrottarnas.
Även köken hos de välbeställda har blivit öppna påkostade arenor där värden flamberar och trancherar. När manliga kockar ersatte förnumstiga husmödrar som folkmatbildare har våra referenser för hur fin mat hemma ska se ut och smaka har förändrats dramatiskt. Den färdiga rätten är en prestation som ska väcka beundran. Det byggs svajande torn på tallrikarna och det friteras basilikablad som aldrig förr. Värdinnan fixar snacks, dukar som Martha Stewart eller fixar en piffig dessert. Helst ska de se ut som Niogella medan de gör det.
Det tycks som om den allt tydligare uppdelningen i manligt och kvinnligt börjar tidigt. Dietisten och matkonsulten Annika Wesslén går så långt att hon säger att flickor och pojkar lever på olika matplaneter. När hon intervjuade ett stort antal sjuttonåringar 1998 var det slående att det redan då var pojkarna som var mest matintresserade. De diskuterade recept och inspirerades av tevekockar och kokböcker. Flickorna pratade inte om matlagning på samma passionerade sätt, men kände att det automatiskt förväntades att de ska kunna laga mat. Fast de kunde inte plocka pluspoäng på sina kunskaper. En känd kvinnlig vinskribent har berättat för mig att det bästa sättet att få en man att tappa intresset är att briljera en smula, att visa att man kan mer än han om vin.
Kriget om köksmakten kan också avläsas i kokboksfloden där antalet böcker nu är uppe i 400 om året. Manliga kockar har i stor utsträckning ersatt kvinnliga matskribenter som receptskapare. Kvinnorna dominerar fortfarande på mindre prestigefyllda områden som vardagsmat, desserter, etnisk mat och vegokäk. Männen föredrar att skriva krogböcker, litterära essäer och kataloger om vin.
Flera manliga kockmemoarer om det hårda livet i köket har blivit bästsäljare, paradexemplet är Anthony Bourdains Kitchen Confidential som nu går som teveserie i USA. En rafflande machoskildring av kockens vardag med drogmissbruk, arbetsnarkomani och påsättningar i linneförrådet. Boken har blivit kult hos matintresserade i Sverige. Den ligger på nattduksbordet under Mons Kallentofts heminwayska Food Noir. Ett trotsigt långfinger och ett gravallvar har ersatt Ria Wägners lugnande vinkning och varma leende. Har männen vunnit slaget om köket?