Malmölängtan

Nu borde jag suttit på tåget till Malmö, men halsviruset ilsknade till under natten och resulterade i skallbank och påtvingat sängläge. Men det går fler tåg. I morgon till exempel. Här lite tröstläsning om staden jag älskar. En bit ur en artikeel jag skrev för Magasinet Skåne.

Söt, lite rökigt aromatisk får aromen ofelbart munnen att vattnas— den har långsamt smugit sig in och blivit en naturlig del, en osynlig dimension av Malmös stadsbild. Kanske är vittringen allra starkast runt Möllevångstorget och Rosengård, men även runt Triangeln, Baltzarsgatan och vid Stadsbiblioteket kan du urskilja den tydligt — doften av spiskummin.
Ett simpelt kryddfrö har förmodligen betytt mer för integrationen i Malmö än någon politisk reform. Var fjärde Malmöbo är född utanför Sverige och vi kan debattera burkah, familjepolitik och hemspråksundervisning i oändlighet. Men spiskumminets makt är odiskutabel— det är det som gör Malmös mesta snabbmat — falafel, så god att den slukas även av inbitna köttätare och de ängsliga som i vanliga fall rynkar på näsan åt invandrad mat och kultur.
Smeten består av malda kikärter som kryddas med bland annat spiskummin, bikarbonat och lök och sedan friteras i het olja. Falaflarna sveps i ett varmt pitabröd med tomater, lök, syrad gurka med dragonsmak, stark röd sås och mild sesamsås.
En stor falafel som räcker till lunch kostar femton kronor. Till för något år sedan gick den på tio. Marginalerna är små, eller obefintliga, men ingen vågar höja till 20. Inte än. Alla sneglar på Falafel No 1 som med sina nio falafelhak är marknadsledande. Sju palestinska bröder driver kedjan och trillar falaflar enligt pappans hemliga recept som de lärde sig redan som barn i Libanon.
— Vi började med en liten vagn i Rosengård där vi bodde, där många lever på bidrag eller har låga löner. Vi var tvungna att vara billiga, förklarar Ibrahim Iskandarani, en av ägarna i i Falafel No 1.
Visst är det trevligt att kunna klara lunchen för en spottstyver; samtidigt innebär den ständiga prispressen att långväga matkulturer sällan får möjlighet att blomma ut på allvar. Massproduktion och billiga råvaror är ett måste för att ekvationen ska gå ihop. Den invandrade maten och kockarna slåss med priset där mer hemtama krögare har vapen som sofistikerad krogdesign och smarta lägen att ta till.