Det är dags att damma av ordet solidaritet

Lika mycket som jag älskar Malmö, lika mycket ogillar jag Lund. Därför blir jag inte förvånad över sånt här. Samtidigt är det rätt befriande att en vit man plötsligt upplever hur det är att vara diskriminerad. Jag blev rätt illa behandlad när jag i vuxen ålder flyttade till Lund; för att jag var kvinna, framåt och hade läst i Uppsala.
För första gången kände jag på allvar att mitt kön och mitt ursprung lade fälleben i min framfart. Dörrar var stängda. Jag har aldrig kallats för lilla gumman så ofta och så avfärdande. Det var OK för ranghöga män att bli apraka och helt öppet kladda på kvinnor. Det skrattades bort, slätades över. Inte minst om männen i fråga var medlemmar i rätt sällskap, maktsfärer som helt uteslöt kvinnor. Av tradition.
Mina år i Lund gav mig inte svårare men för egen del, men definitivt ett nytt perspektiv på diskriminering av andra. De människor som har mindre resurser än jag att klara av situationen. Som inte kan lösa problemen genom att flytta till ett ställe där luften är lite lättare att andas. Vilka förtrycker jag själv omedvetet?
Ibland tycker jag att kvinnor glömmer det när de talar om maktstrukturer. Att de själva är villiga kuggar i ett system där rika länder genom ett sinnrikt regelverk förtrycker fattiga, vackra diskriminerar fula och utbildade så gärna trycker till de outbildade.
Att vara feminist och att kräva rättvisa är en självklarhet. Men utan insikten att vi är samtidigt förtryckta och förtryckare skorrar feminismen falskt.


Jag vill tillägga att beteendet inte alls är lika miserabelt i alla kretsar i Lund. Men definitivt i stora delar av de tongivande.