Låga frilansarvoden ger sämre journalistik
Jonas Morian (vars blogg jag gillar skarpt) skriver om konsten att ta betalt. Att arbeta som frilans idag och ha en genuin önskan att skriva bra, genomarbetade texter är ingen bra sits. Det gäller oavsett om man skriver om lagstiftningen runt våldtäkt, gastronomisk ekologi eller sin kärlek till riktigt knaprigt kycklingskinn
Om ni undrar varför mycket av det ni läser i tidningarna är illa skrivet beror det ofta på att man inte har tid att göra research eller att fila på varje formulering. Det är sannerligen ingen ursäkt, men en förklaring.
Bra journalistik är varken tillräckligt uppskattad eller lönsam. När ni stöter på den: mejla skribenten och visa att ni uppskattar det ni läst, det är bara det som gör att man orkar fortsätta.
Om ni undrar varför mycket av det ni läser i tidningarna är illa skrivet beror det ofta på att man inte har tid att göra research eller att fila på varje formulering. Det är sannerligen ingen ursäkt, men en förklaring.
Bra journalistik är varken tillräckligt uppskattad eller lönsam. När ni stöter på den: mejla skribenten och visa att ni uppskattar det ni läst, det är bara det som gör att man orkar fortsätta.
Etiketter: gnäll, journalistik
upplagd av Lisa
5/08/2007 07:22:00 fm
12 kommentarer
12 kommentarer:
Om fler skrev ut vad man får betalt för en artikel (inte särskilt mycket) så skulle man se att särskilt mycket gnäll är det inte. Att skriva på heltid är omgärdat med mycket romantik men hur mycket man tjänar på det som frilans har väl aldrig varit direkt upplyst.
Att skriva vad man får för en artikel är ofta ohyggligt missvisande eftersom arbetet inte bara består i att skriva en artikel. Och sen har man kostnader för kontor, kontorsmaterial, litteratur, resor, konferenser och bokföring. Samt spara ihop till semester.
Enligt frilansrekommendationerna ska man för att ha samma lön som en anställd fakturera ett dagsarvode på 6.000+moms. I verkligheten ligger det på ungefär hälften. När jag skrev en av mina längsta Gourmetartiklar fick jag kanske 16.000+moms. vanligen tog de runt 8 dagar att researcha och skriva + att jag ibland betalade en utlandsresa och råvaror själv. Och var tvungen att köpa en massa böcker.
Det är OK att jobba billigt när man är ung och vill in på banan. Eller att skriva enstaka artiklar om något man brinner för.
För ett jobb som skulle ta mig mer än två dagars arbete blev jag erbjuden 6.000+moms av en mycket välmående tidning nyss.
För att göra en jämförelse så brukar folk svimma av avundsjuka när jag berättar att jag har en assistent ett par timmar i veckan. Det hon gör är sådant som alla anställda slipper göra: sorterar mina kvitton, städar kontoret, köper in varor och administrerar lite. Samt assisterar vid kurser och provlagar. Det är inte så att hon står och fläktar mig med palmblad.
Jamen, det är ju så jag menar. Sextontusen och så research, resor, skatt, etc., och mm. Glöm inte att man ska försörja sig också. Skriver man ner allt som ingår och sen vad man får betalt så är det inte rimligt. Att skriva ut det så klart och tydligt snarare än att säga att frilans är dåligt betalt är kanske i vissa ögon att vara övertydlig men då har man åtminstone visat varför.
Jag ska få riktigt bra betalt av en stor tidning för ett reportage som tagit totalt 3 dagars effektivt arbete.
Sen har det ju gått åt en del tid åt att oroa sig också... och jag tror att jag kan bli mer effektiv när jag får rutin på skrivandet igen.
Just det, glömde skriva beloppet. Ska få fakturera 15 000 kr!
Det ÄR inte svårt att hitta på ett par bra artiklar som man kan sälja dyrt. Problemet är att du måste sälja kanske 40-60 sådana artiklar om året om du har kontor och en del fasta utgifter.
jag anser inte att man kan "effektiv arbetstid" när man är frilans.
Oh, jag blir snudd på deprimerad vid tanken på att jag garanterat inte kommer att sälja 40–60 jättereportage vare sig i år eller något annat år! Jag blir fortfarande överlycklig om jag lyckas få redaktörerna att köpa ett sådant i kvartalet eller så.
Jag håller med Lisa om att det är svårt att ange arvoden utan att vara utförlig med alla fasta och rörliga omkostnader (som ofta uppgår till flera hundratusen kronor om året för mig). Lisa glömde ju för övrigt nämna både skatt och sociala avgifter i sin uppräkning.
Men jag förstår Jessika med flera kommentatorer som har efterlyst konkreta exempel på arvoden, för att bättre förstå varför vi frilansar så gärna hemfaller åt gnäll – trots att vi ju har världens bästa jobb.
Ett exempel, valt för att jag vet att många sett det: 16 000:– exklusive moms var vad DN LördagSöndag betalade mig för texten till det lååånga rep om Irakkrigsutbildningen vid Fort Polk i Louisiana som (med fotografier av en av Sveriges bästa pressfotografer) gick över tio helsidor + omslag i tidningen i september.
Då hade vi själva bekostat resan, inklusive flygbiljett New York–New Orleans ToR, hyrbil, hotell och andra omkostnader. Vi tillbringade blott två heldagar på plats i fält, men bara bilresan från New Orleans till Fort Polk tog nog fem timmar enkel väg... För att inte tala om hur lång tid jag lade ner på att a) få tillstånd att alls komma dit och sedan b) sälja in jobbet /utdraget över flera månader/ och c) skriva ut /tog minst tre dagar/ och finputsa texten, greja med bildtexter och liknande.
Kan tillägga att DN:s erbjudande var lägre från början. Jag förhandlade *upp det* till 16 000:– (vilket alltså motsvarar 2,66 arbetsdagar enligt SJF:s beräkning för att man ska få ut en lön som en anställd).
Kan också tillägga att just detta jobb även gick i en variant i ett norskt nyhetsmagasin, och de betalade cirka 12 000:–. Plus att jag fick skriva en krönika om Fort Polk till ett svenskt fackförbundsmagasin, vilket inbringade cirka 5 000:–. Plus att jag sålde en del småjobb från New Orleans.
Så detta var alltså ett ovanligt *lyckat* exempel, på ett reportage vi inte gick alltför mycket back på utan i slutänden fick någorlunda betalt för (totalt)! Denna gång var också samtliga tre inblandade redaktioner synnerligen proffsiga, bra och enkla att ha att göra med, och de redigerade allt snyggt.
Men det hör verkligen till undantagen att jag lyckas sälja in samma jobb (dock i helt olika versioner) till flera publikationer på det här viset.
Vad jag försöker visa är att inte ens när redaktionerna betalar på sin maxnivå blir det särskilt lukrativt, med hänsyn till det jobb man som engagerad frilans lägger ner.
Händer ju också att man lägger ner motsvarande tid och omkostnader men inte alls lyckas sälja sitt material. Min erfarenhet är dessvärre att det oftast händer med de i mitt tycke mest journalistiskt intressanta reportagen. Man blir så glad över att någon redaktör alls vill publicera obskyra utrikesreportage att man går med på nästan vilket arvode som helst!
Någon annan gång återkommer jag kanske med ett mer normalt exempel än detta med Fort Polk (rena skambud och annat).
Texten till just DN-reportaget – som är ett av mina favoritjobb, på det hela taget – kan ni läsa här.
Mer om frilansarvoden, se här.
Oj, vad det långt det blev ovan, sorry! Men, vill gärna tillägga att Lisas uppmaning om att ni ska komma med glada tillrop till skribenter ni gillar – för att de ska orka hålla på – är jättebra!
Ännu bättre, dock, om ni ringer chefer och redaktörer på tidningarna och visar er uppskattning för kvalitetsjournalistik.
När jag jobbade på SvD för många år sedan sades det att läsarna mest ringde för att klaga på att korsordet uteblivit någon dag, knappast för att tacka för genomarbetade bildreportage eller avslöjande grävjobb. Men nu kan ni ju ringa dit och berätta att ni läser tidningen för Lisas roliga krönikors skull!
Jag jobbar i den grafiska branschen och kn intyga att problemet är det samma. Vill dessutom tillägga att jag verkligen uppskattar det du skriver även om jag väääldigt sällan kommenterar. Bara så du vet.
Hoppas du fortsätter. Länge.
Nu verkade det som jag gick med håven. Haha! Fast jag har själv blivit bättre på att berömma skribenter, fotografer och desgners jag gillar, ska tänka lite mer på grafiker också. Promise!
Nu är jag inte frilans längre, men jag minns med ett smil när jag höll på i mitten av 90-talet: En av mina uppdragsgivare (en redaktör) bad mig dela upp mina fakturor så det inte blev så stora belopp, eftersom hans uppdragsgivare (dåvarande Sparbanken) hade fått ett litet spel när jag skickade en faktura på över 30.000.
"Du vet, när du fakturerar mer än vad han har i månadslön blir det jobbigt", sa redaktören. Han tyckte det hela var lite löjligt, eftersom jag hade skrivit näranog en hel tiding själv.
Hursomhelst: Här kommer min poäng (i slutet, ingen bra disposition): Under ett antal år har arbetslösheten varit hög bland oss journalister, vilket har lett till många mer eller mindre ofrivilliga frilansar. Dagens explosion på nätet och i gratistidningsbranschen borde lätta en aning på det trycket, och då är det läge för frilansarna att börja kräva bättre betalt. Så länge de inte försöker sälja till mig ;-)
Gunillas kommentar får mig för övrigt att tänka på en annan relativt utbredd företeelse: sponsrade frilanssemestrar. Det har jag själv gjort. Tre veckor i Storbritannien med fru och barn gick nog några tusen plus med arvoden från bland annat Allt om Trädgård. Det var nog mitt bäst betalda enskilda jobb, jag tror jag fick 17500 eller nåt i den stilen. Repet publicerades nästan två år senare över ett ynka uppslag. Då hade jag besökt åtta olika trädgårdar runt om i England, intervjuat deras ägare och tagit hundratals bilder…
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida