Ode till köttfärssåsen

Jag måste erkänna att det fanns en period i mitt liv när jag var pastasnobb. Att göra sin egen tycktes länge vara enda accepterade vägen till den perfekta portionen pasta. Mödosamt knådades degen för att sedan handkavlas och skäras i remsor. Sedan dränktes hela härligheten i en trea grädde och toppades med lite lax och basilika. Sedan hade jag en passionerad affär med pastamaskinen som idag står och samlar damm bredvid raclettejärnet. Jag har kommit på andra tankar.
Många anser att det är skrämmande att bjuda en matskibent på middag. I själva verket är det lätt som en plätt. Ge mig bara spaghetti och köttfärssås så blir jag mild som ett lamm. Numera fördrar jag nästan alltid torkad köpepasta. Både Barilla och Zeta som finns i vanliga butiker ger kanonresultat.
En pastas första plikt är att vara perfekt kokt. Mycket salt i vattnet, ingen olivolja. Gärna ett lagerblad, mest för att det doftar så ljuvligt i köket. När pastan är en aning underkokt är det lagom tid att hälla upp den i ett durkslag som du fiffigt nog placerat på den vackra serveringsskålen. Då värms den så att pastan inte blir kall och rälig. Skölj inte pastan och klicka inte på smör eller olja, då halkar all god sås av istället för att klamra sig fast. Sen tillbaka i grytan där den får dansa runt med köttfärssåsen.
Det vore förmätet för mig att mästra dig när det gäller såsen. Hittills har jag nämligen aldrig stött på någon jag inte gillat och du har säkert dina egna hemliga knep. Min man sjuder till exempel tomatsåsen separat i minst en timme för att få den riktigt mustig och kryddar gärna med fänkålsfrö och rosmarin. En bekant har kycklinglever och anis i sin och en annan lagar den på färdigköpt tomatsås och piffar upp med en rejäl skvätt rödvin. Min mor bryter mot varenda känd köksregel när hon raskt svänger ihop sin och den smakar gudagott. Den tycks nästan omöjlig att misslyckas med. Det är något med den knörvliga färsen, de eftergivna milda spaghettislanorna och den pigga tomatsåsen som gör att alla snedsteg förlåts. Petiga italienare fryner på nosen och menar att det inte smakar äkta bolognese, som dessutom måste serveras med penne.
Lyssna inte på dem! Hur ska de kunna veta hur Sveriges nationalrätt ska smaka?
För man må arrangera hur många hippa kocktävligar som helst för att skapa nationalrätter. Faktum kvarstår: Den svensk-italienska klassikern är ohotad i sin position som Sveriges mest älskade och lagade rätt.

Tidigare publicerad i Svenska Dagbladet