Och nu?
Det är väl inte förvånande att kocken som häktats är en person jag känner. Inte väl, men så pass att vi spontant kramats när vi setts. Jag har uppfattat honom som en varm och trevlig person det lilla vi haft med varandra och göra.
Hur jag ska förhålla mig till det som hänt vet jag inte. Det enda jag vet är att det är samhället som utdömer straffet och inte jag. Och att det är bra att han erkänt i stället för att komma med fega och patetiska lögner. Som så många andra.
Det är en början.
Vad jag gör nästa gång vi ses (om vi ses) vet jag inte.
Hur jag ska förhålla mig till det som hänt vet jag inte. Det enda jag vet är att det är samhället som utdömer straffet och inte jag. Och att det är bra att han erkänt i stället för att komma med fega och patetiska lögner. Som så många andra.
Det är en början.
Vad jag gör nästa gång vi ses (om vi ses) vet jag inte.
upplagd av Lisa
2/09/2007 10:33:00 fm
3 kommentarer
3 kommentarer:
Samma dilemma uppstod när en av landets kanske mest omskrivna skvaller och kändisjournalister med egen inne och ute lista i en av våra kvällstidningar häktades och dömdes för kvinnorfridsbrott och satt av sin fleråriga fängelsestraff. Hur förhåller man sig? Vad säger man?
Deras utanförskap är så starkt att man helt enkelt inte kan delta.
Jag förstår ditt dilemma. Jag vet att du är klok så bara du följer ditt samvete så tror jag att det blir rätt.
Men jag tycker att har man erkänt att man har gjort fel och att man behöver hjälp samt suttit av sitt straff så ska man omöjligt få en andra chans.
Zaba
London
Den bärande principen i rättssystemet med brott och straff bygger ju på, i teorin, att när väl straffet är avtjänat så är man värd en andra chans. Sedan hur det fungerar i praktiken är en annan fråga. Jag har på nära håll fått bevittna konsekvenserna av (kvinno)misshandel och rattfylleri. De drabbade blev svårt skadade och deras liv blir aldrig vad de en gång var utan är idag starkt beskurna. Gärningsmännen gick vidare med sina fysiska förmågor intakta. Hur de är med deras mentala förmåga vet jag ingenting om även om jag har min egen uppfattning om att någonting elementärt fattas åtminstone den ena. Rattfylleristen har sedan han dömdes kört på fyllan ett tjugotal gånger till.
Jag tittar på brottsoffret och gärningsmannen och tänker att det som så mycket annat här i livet inte är rättvist. Konsekvenserna av ett brott är ofantliga. Jag är glad att det inte åligger mig att utmäta ansvar och utdöma straff samt att vi har bestämt att tand för tand inte ska tillämpas här. Men ibland, och jag säger ibland, så är konsekvenserna av ett brott så jävliga att det inte är långt ifrån att man kräver det. Sedan sansar man sig och tänker att det är inte upp till oss att utkräva hämnd även om det känns så ibland. Kanske går det att förlåta. Jag vet inte om jag skulle kunna när jag har konsekvenserna så färskt på näthinnan.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida