Matälskaren har flyttat till Taffel.se. Uppdatera dina bokmärken och häng med!

söndag, juni 03, 2007

Söndagsläsning: Vad var det jag sa?

Hittills har jag inte hittat något fiffigt test som går ut på att man ska ta reda på vilken hjälte från trojanska kriget man är. Hur som helst är det totalt överflödigt för mig att ta testet. Jag är Kassandra vars öde är att alltid förutspå sanningen men aldrig bli trodd. En beskäftig, förmanande och föga populär partypajare. Temat för trendkänsliga Årets Kock var detta år autenticitet. Det här är en artikel jag skrev i DN 2001. Ingen förstod vad jag menade, inte jag själv heller om jag ska vara ärlig. Hur som helst: Tajming är allt och jag har aldrig haft den.

DE FLESTA PASSIONER tar sin början i det uppenbara och pråliga: många hängivna insektssamlare inleder sin bana med ett exemplar av den gigantiska ekoxen, vars kropp till en tredjedel består av skräckinjagande käftar. Ett intresse för design tar sig ofta uttryck i ett maniskt samlande på dyra citruspressar i form av illgröna plastkaktusar och dyra pepparkvarnar utklädda till stiliserade möss signerade Alessi. Det som attraherar nybörjarna är det iögonfallande - det gäller också vilken mat som faller oss på läppen.
Länge var det lätt att vara matnörd: tryffel, anklever och vin som Montrachet har varit säkra kort för att imponera på de icke invigda. Men sådana enkla trick går inte hem längre. Numera, när tid är den stora bristvaran, är det de svåruppletade, aparta men billiga och till synes oansenliga rätterna som imponerar. Bräss, mjälte, svans och trynen - de trendiga ätarna prickar av kroppsdelar som de ätit på samma sätt som ornitologer kryssar rara fåglar de sett. Läbbigt? Nej, inte alls. Slukar man iransk kaviar är det hyckleri att rynka på näsan åt äggledare. Under min senaste semester åt jag först livmoder (går ner knaperstekt med mycket vitlök) samt juver (aldrig mer!) och tuggade mig sedan pliktskyldigt igenom kons alla magar och satte inte punkt förrän jag kom till kolon.
De mest matmedvetna tillbringar inte längre semestern på internationella lyxhotellkedjor med gourmetrestauranger. Det smäller högre att ägna sig åt självhushåll i Toscana och gå upp tidigt, tidigt för att äta varm fårmjölksricotta med dovt gyllene kastanjehonung. Osten är naturligtvis handystad av den genuina ostysterskan.
Vi dricker chianti och nickar förnumstigt: jänkarna är nog ute och cyklar när de tillverkar sitt insmickrande skräddarsydda vin. Inte gör det väl så mycket att vinet är surt, blaskigt och smakar lite räv, när man kan se vinrankorna från fönstret?
Det handlar inte enbart om vad man äter utan hur och när man äter det. Även om den värsta vurmen för balsamvinäger lagt sig kommer den att finnas kvar i det medvetna skafferiet. Men det är tabu att blanda den med olivolja och stänka på en sallad. Däremot är ett par tjugofemåriga droppar på jordgubben eller den tvååriga parmesanen alltid kulinariskt korrekt.
Överdesignade matförpackningar, de må vara aldrig så sparsmakade är också passé. Helst ska det vara handskrivna etiketter eller råvaror i lösvikt. Minimalism är ute och sensualism inne. Det gäller kläder, litteratur och mat. Dofter, texturer och temperaturer förtrollar. Mat och matlagning är inte bara sexigt, det är detsamma som sex. Men matkännarna låter sig inte längre luras av pornografi i form av krystade kombinationer som cross cooking, där ingredienser från hela världen möts - det ska vara sann kärlek och äkta vara. Från London rapporteras om en våg av regionala indiska restauranger, som applåderas av de purister som inte uppskattat de tidigare försöken att täcka in hela Indien på en meny.
Är detta verkligen en ny trend? Nej, naturligtvis inte. Att söka sig från det förkonstlade mot det äkta och genuina har ständigt varit matnördarnas drivkraft. Och själva matskroderandet handlar om en uråldrig instinkt som kan spåras hos så primitiva djur som insekter. Om försommaren laddar ekoxen med söt, jäst sav från ekarna och ger sig sedan morskt ut att ge konkurrerande ekoxar på plytet.

Samma drifter styr oss när vi slevar i oss den fylliga kastanjehonungen i Toscana. Det handlar inte i första hand om berusningens sötma - den fulländade kulinariska kicken- utan också om den ljuva förvissningen att vi har en svårslagen upplevelse att dänga i huvudet på andra matnördar.

Etiketter: , , ,

3 kommentarer:

Anonymous KB sa...

Vad lagade du och vad skrev du för exakt tio år sedan?

21:07  
Blogger Lisa sa...

Kan jag absolut inte minnas. Likt Kassandra kan jag bara blicak framåt (läs: lätt senil). Och jag inser att jag ska dra öronen åt mig om jag träffar någon som heter Ajax.

21:55  
Anonymous viveca sa...

Åh, det där juvret minns jag. Det smakade verkligen vidrigt. Undrar om det hade farit illa i högsommarvärmen eller om juver alltid smakar äckligt? Inser att jag absolut inte har lust att testa juver igen för att få reda på sanningen.

18:45  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida