Varför naturvetenskap?
Min medmatnörd Jessica har efter förra inlägget invändningar mot ett, som hon ser det, reduktionistiskt sätt att förklara bordets fröjder. Jag tror inte att forskarna i fråga hade för avsikt att sammanfatta människan i sin avhandlig. Eller ens smaken. Men forskning i hur vi upplever smaker och aromer är oerhört intressant. Vilka receptorer vi har i munnen är en oerhört viktig bit i det stora gastronomiska pusslet. Psykologi, etnologi, historia —gör listan lång!— bidrar med andra perspektiv. Ni har säkert lagt pussel och vet att även om en bit är enfärgad bidrar den likafullt till en nyanserad helhet.
Jag arbetar just nu med ett föredrag om mat för äldre. Smaksinnet förändras med åldern och att förstå hur det fungerar är oerhört viktigt för att undvika undernäring och depression hos äldre. Ett annat intresse är hur vi ska laga nyttigare mat och undvika onödigt fett. En ökad kunskap om hur vi upplever fett är naturligtvis väsentlig för båda dessa viktiga områden.
Rädsla för biologiska förklaringsmodeller beror nästan alltid på en grundläggande okunskap i naturvetenskap och ett gravt missförstånd om vad ett naturvetenskapligt förhållningssätt innebär. Att förstå varför himlen färgas röd innebär inte att man njuter mindre av solnedgångens skönhet. I mitt fall är det tvärtom. Ju mer jag vet om fysiologi, genetik, kökskemi och medicin — desto förunderligare och skönare tycks mig världen. Att förstå hur tiocyanater respektive alkylamider binder till smärtreceptorer i munnen har gett mig helt nya perspektiv på stark mat.
Människokroppen är häpnadsväckande i sin komplexitet , men hade vi beslutat oss för att andaktsfullt stanna vid denna observation hade vi varken haft insulin, blodtransfusioner eller vaccin. (Med detta inte sagt att all forskning leder till önskvärda framsteg.)
Ska vi lägga skattepengar på neurologisk och biokemisk forskning? JA! Sökandet efter nya receptorer för smak i munnen är i mitt tycke bra mer intressant än att en forskare lägger ner en dekad på att utforska substantivanvändning i tyska 1800-talsromaner.
Fram för mer sensorikforskning och hylla de duktiga skribenter som på Malin Sandström på Vetenskapsnytt som alltid skickligt och kritiskt sätter in nyheterna i ett större sammanhang.
Jag arbetar just nu med ett föredrag om mat för äldre. Smaksinnet förändras med åldern och att förstå hur det fungerar är oerhört viktigt för att undvika undernäring och depression hos äldre. Ett annat intresse är hur vi ska laga nyttigare mat och undvika onödigt fett. En ökad kunskap om hur vi upplever fett är naturligtvis väsentlig för båda dessa viktiga områden.
Rädsla för biologiska förklaringsmodeller beror nästan alltid på en grundläggande okunskap i naturvetenskap och ett gravt missförstånd om vad ett naturvetenskapligt förhållningssätt innebär. Att förstå varför himlen färgas röd innebär inte att man njuter mindre av solnedgångens skönhet. I mitt fall är det tvärtom. Ju mer jag vet om fysiologi, genetik, kökskemi och medicin — desto förunderligare och skönare tycks mig världen. Att förstå hur tiocyanater respektive alkylamider binder till smärtreceptorer i munnen har gett mig helt nya perspektiv på stark mat.
Människokroppen är häpnadsväckande i sin komplexitet , men hade vi beslutat oss för att andaktsfullt stanna vid denna observation hade vi varken haft insulin, blodtransfusioner eller vaccin. (Med detta inte sagt att all forskning leder till önskvärda framsteg.)
Ska vi lägga skattepengar på neurologisk och biokemisk forskning? JA! Sökandet efter nya receptorer för smak i munnen är i mitt tycke bra mer intressant än att en forskare lägger ner en dekad på att utforska substantivanvändning i tyska 1800-talsromaner.
Fram för mer sensorikforskning och hylla de duktiga skribenter som på Malin Sandström på Vetenskapsnytt som alltid skickligt och kritiskt sätter in nyheterna i ett större sammanhang.
upplagd av Lisa
11/19/2005 08:11:00 fm
5 kommentarer
5 kommentarer:
Jag är på inget sätt emot forskning. Utan forskning och utan till exempel det medel som idrottsmän använder för att få ett större antal röda blodkroppar, så hade jag legat permanent förankrad i en säng. Det tillsammans med andra farmakologiska och andra behandlingsformer som har utvecklats bara under de senaste åren har jag hållit mig vid liv. Om någon kommer på botemedel mot det syndrom jag drabbades av häromåret och jäkligt gärna vill slippa så är jag den förste som står i kö för det. Så jag vill förtydliga mig. Jag tycker inte att forskning är bortkastad, nja förutom när man försöker utvinna ett särskilt hjärnfett ur två ton daggmaskar och misslyckas, men vad jag vänder mig emot är den strikta indelning mellan kropp och själ som plågat västerländsk medicin under lång tid, att man glömmer viktiga element i livet som inte kan sammanfattas i biokemi. Man talar inom somatisk medicin litet lätt avfärdande om psykosomatik när det snarare borde vara självklart att psyket är en lika stor del av människan som den fysiska kroppen och att allt hör ihop. Ju mer vi vet, och vi vet bra lite egentligen, om kroppen desto större blir möjligheterna att förstå intrikata samband mellan t ex kost och hälsa, depressioner och yttre faktorer, vad svält gör med hjärnan (inget bra), eller varför atkins diet inte är något jag frivilligt skulle utsätta mig för (om jag nu skulle tillåtas en sådan diet vilket är uteslutet men att försätta kroppen frivilligt i ketoacidos - jag tror jag avstår). Och jag håller med om att forskningsanslag för medicinsk eller naturvetenskaplig forskning är bra mycket bättre spenderade pengar än t ex viss humanistisk forskning. Jag har stött på en entomolog som i fem år studerade steklars förökningssätt - jag tål knappt se myror på teve. Jag har läst en avhandling där man med enkla medel, just för dementa, med dukar, servetter, klassisk musik och promenader samt mat anpassad för deras generation (sillbullar med korintsås t ex), fick bort all undernäring. Jag hoppas att någon på min ålderdom förstår att ge mig japansk mat när jag är dyster, eller tandoori kyckling. I min egen upplevelse av sjukdom har jag just upplevt uppdelningen mellan kropp och själ, få inom somatisk medicin kan se sina patienter som en integrativ helhet. Jag tappade trettio kilo på grund av total aptitlöshet när jag blev sjuk. Jag åt inte under några omständigheter för ingenting var gott, ingenting såg gott ut, ingenting smakade nåt heller. Förutom chokladbavarois med körsbär eller hallon. Utan den forskning som tagit fram metoder för att få i folk som inte kan eller förmår äta, den näring som behövs så hade jag varit död nu.
Kökskemi ger som du säger en hel ny dimension i matlagandet. Varför beter sig äggen såhär t ex kan få en att undvika missöden, och att de olika kemiska substanserna i vaniljstänger gör att de passar för olika saker. Och varför kiwi och proteiner inte vill sig.
Alltså, jag är inte emot forskning så länge som man i den minns att människan är komplex, med ett psyke som också det ska tas med i beräkningarna. Tvärvetenskaplig forskning blir ju också mer populär, och mer nödvändig ju mer komplicerad världen framstår. Jag vill inte att man tappar bort den sinnliga biten av livet, som att äta, den som kanske inte alltid kan förklaras i vetenskapliga termer. Om det finns med på ett hörn så är jag helt för forskning i hur sensoriska organ påverkar t ex lusten att äta. En person som mister sitt luktsinne förlorar ofta aptiten. Jag förlorade förmodligen aptiten för mitt nervsystem låg nere för räkning en tid. Och det låter helt sannolikt att fett ÄR ytterligare en smak just för dess smakframhävande kvalitéer. Riktig ankconfit t ex höjer anka till helt nya dimensioner. Och potatis stekt i ankfett och jag viftar på öronen av lycka.
Alltså, fram för mer forskning, ner med onödig forskning av verbens funktion i ett språk i Indonesien som talas av fyrtio personer och mer av forskning som ser saker i sin helhet. Forskning i paradoxer som att västvärlden håller på att äta ihjäl sig medan andra svälter till döds.
Jag vill slippa larmrapportsforskning. Man kan få cancer av nästan allt verkar det som, men nästa dag skyddar punschpraliner mot nån annan sjukdom men ökar risken för cancer. Om man går bakom forskningen och läser urval och hur många och under vilka förutsättningar folk har deltagit i studien så kan man få djupare insikter och förstår att inte ta det så allvarligt, men om man en dag verkligen kommer på något som definitivt tar död på dig om du äter det regelbundet (och jag talar nu inte om fett som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar utan annat) så kommer jag att låta det gå mig förbi, för less på larmrapporter för att lyssna på en till. Och en grej till, forskning som uppfinner hjulet på nytt, varför? Men allt annat som kan gagna mänskligheten, mer av sånt, mycket mindre av allt det andra.
Tack Lisa - ett utomordentligt bra inlägg.
Det går rysningar längst hela ryggraden när jag läser formuleringar som "fram för mer forskning, ner med onödig forskning". Vem bestämmer vad som är kosher att forska på och vad som är onödigt? Om forskningen kring indonesiska hjälpverb kan hjälpa oss första språkutvecklingen hos primitiva folkstammar, och i förlängningen bidra till förståelsen för vår egen språkutveckling, språkförståelse och hjärna - är det ONÖDIGT? Varför det? Och vem kan ta sig makten att påstå sådant?
Min oro är diametralt motsatt. Det forskas för lite fritt! "Den sanna fria" forskningen får stå åt sidan för politiska dogmer och agendor. Jag påstår att det finns ingen s.k. larmrapportsforskning. Det är media och politiskt styrda organisationer som skapar larmrapporter av helt vanlig, sund forskning. "Fett är ett hälsoproblem? Då hittar vi en forskare som har visat svaga samband mellan chips och cancer och går ut brett i media med ett larm - alltid får det någon att sluta med feta chips!" Expressen citerar knappast en forskningsrapport när den basunerar ut "vanlig hosta kan vara galopperande varnagel!", men det säljer bra. Blanda inte ihop forskning med vad andra använder den till - det är helt olika saker.
En forskare finner att kvinnor till följd av sina många fler kopplingar mellan höger och vänster hjärnhalva har en generellt sett bättre simultankapacitet - får hon mer anslag? Nej - det strider mot det politiska beslutet att vi alla äro lika och kön en social konstruktion.
Fy. Nu går jag och bakar surdegsbröd istället.
Jag blir också nervös när jag hör formuleringar som "ner med onödig forskning". I alla fall det innebär att forskningen som har lett till upptäckten av nya smakreceptorer är onödig.
Jag har svårt att förstå varför den upptäckten skulle leda till en uppdelning av kropp och skäl eller att vara omöjlig att förena med en sillbullsterapi eller en bättre måltidsmiljö. Den han ingenting med uppdelningen av kropp och själ att göra.
Poängen är att många av de stora framstegen inom forskning har kommit av en slump (serendipitet). Eller som en bieffekt av annan forskning, inte sällan grundforskning där syftet har varit ökad förståelse av ett fenomen snarare än en specifik insats för att tex ta fram ett nytt myggmedel.
Om vi vet iförväg vad forskningen ska ge för resultat bör det inte kallas forskning längre utan produktutveckling.
Jag håller fullkomligt med Klooney: det är media som skapar larmen. Inte forskningsresultaten.
Jag tänker inte vara pinatan för dagen för jag HAR forskat om indonesiska verb. Jag har skrivit en magister om minoritetsbefolkningens identitetsprocesser i norra Japan och en kandidat om enkulturation i Asien, med Hongkong som exempel. Och en andra kandidat i konsthistoria med fokus på agerande ritualiserade kulturformer, också det i Japan. Allt bekostat av svenska stipendier och case study grants.
om ni vill sparka på nån för att den är anti humanistisk forskning så välj nån annan.
Jag är inte anti forskning punkt. Och det finns många exempel på forskningsresultat som inte har haft någon faktisk tillämpning förrän hundra år senare. Min poäng i den första diskussionen var att även om olika ämnesområden bildar ett lapptäcke som kompletterar varandra där molekylärbiologer kan överlåta de icke-biologiska processerna till en konstvetare, så finns det en risk att saker och ting faller mellan stolar om man är för ämnesfokuserad. Men jag sa aldrig ner med forskning. Jag undrade att om man kan få foskningsanslag för att studera tungor på möss och hjärnfett hos daggmaskar... vad vet jag om hundra år har det kanske lett till en tillämpbar förklaringsmodell. Men i dagens forskningsvärld finns också etiska frågor att ställa, som bara för att man kan, innebär det verkligen att man ska? Forskning behöver granskas kritiskt och det var vad jag ville ha sagt i korthet. Sen får det vara hur politiskt inkorrekt som det bara går...
Väl skrivet!
Jag tycker själv att det mest givande med kunskap är de nya perspektiven man får. Att veta att kaffe har flera hundra luktämnen ger mig onekligen ett helt annat perspektiv på min kopp förmiddagskaffe...
Just lukt och smak är särskilt givande eftersom det tydligt intresserar så många - så det finns många olika perspektiv att välja emellan.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida